Har ju tänkt och tänkt och tänkt på det där evenemanget som jag inte ens åkte till för att hälsa på vännerna som jag ju gillar. Någon sa; jamen det är ju utomhus! Ändå höll jag ut egentligen utan att förstå varför. Den var så stark känslan att jag absolut inte på några villkor skulle dit.

Jag började fundera på om jag var arg på någon där…Det är jag ju inte. Var kom då mitt stora motstånd från?

Sen undrade ju C, snälla hjälpsamma C, för sent om det hela skulle bli av i år med, hon ville så gärna köpa en kaka hon gillade. Då rasade jag rakt ner i svikargropen och fattade fortfarande inte vad som gjorde att jag hade den där starka känslan av NEJ.

Så ringde kompisen som jag ju dumt nog sagt ”kanske” till och, visst förebrådde hon mig aningen för att jag inte visade mig där, men hon berättade också att M som alltid är där med oss på söndagen inte kände sig bra. Dagen efter hade han feber och sen testade han positivt. Det var covid.

Då fattade jag. För jag skulle ju alldeles säkert ha kindpussats, som man gör här, med M. Vi ses ju max två gånger om året. Klart man hälsar ordentligt på en människa som alltid känns som självklar fast man nästan aldrig ses.

Jag kan ju inte utsätta mig för en massa smittor. Även om jag trots att jag jobbat på ett dagis där alla blev sjuka utom jag och jag därför fått för mig att jag har en immunitet mot covid så är jag ju i en väldigt skör situation.

Om jag ska få covid så är det ju just nu när allt mitt immunförsvar ligger lågt nere.

Kan inte låta bli att förundras över hur jag faktiskt känner när det inte alls är läge.

Att våga tro på det.

Att magkänslan är att lita på.