De står innanför porten och samtalar, de två grannkvinnorna, när jag kommer tillbaka från hundpromenaden. Genast blir det kommentarer om honom såklart. Den ena säger att hennes son/sonson/hursomhelstsläkting så gärna skulle vilja ha en corgi. Den andra säger (ironiskt) att det där, pekandes på min hund, är hennes hunds kompis.

Ja precis bästa kompis, svarar jag. Under tiden har jag redan glömt igen om hon sagt att hennes hund heter Hermes eller Herkules eller något annat som börjar på H, som man ju inte ens uttalar i detta land. Inte för mitt liv kan jag minnas vad hennes unghund heter fast jag hört det tusentals gånger…vad är det för fel på mig? Jag brukar aldrig ha svårt för hundarnas namn…bara ägarnas. Det är alltid Fidos matte eller husse jag talar om när jag ska nämna någon.

I detta fallet är det likadant med ägaren som med hunden. Desomborpåfjärdevåningen får de vara i fortsättningen också.

Sen börjar ett snack om hur mycket min hund skäller. Att han verkligen gör sig hörd ha ha. Allt medan H-hundens matte hälsar på mitt monster som viftar på svansen och gärna låter sig klappas.

Jag säger hej, och går mot min dörr då jag verkligen inte vill höra mera. De hör mig inte ens för de har redan gått vidare till nästa gossip.

Ja min hund må skälla så att folk hör det men han hoppar inte upp och skitar ner allt du har på dig som H-hunden, surar jag.

Alltid det där om att han skäller. Som om de har rätt att använda hissen, som oturligt nog befinner sig alldeles intill vår dörr, i tid och otid. Som om de har rätt att stanna ute på gården och kissa buskar utan att min hund blir galen…inte så konstigt då hans matte ju brukar få skäll av andra grannar när han gör det samma. Som om man kan proppa huset fullt med nya hanhundar utan att det ska få skällkonsekvenser.

Nåja, nu ska de få det tyst och skönt i tre veckor här för min hund är på semester på landet.

Det var dock allt annat än trevligt att lämna honom denna gång. Han har på två år, som det gått sen sist, glömt allt och ville hellre tillbaka till bilen än in i båset.

Mitt hjärta var så tungt när vi körde därifrån trots S’s försäkringar om att han kommer igen och att jag sen sett honom nosar runt för fullt på rastgården.

Tiden går fort…hoppas jag verlkligen!