Livet

Jag skröt om att jag gick barfota i min trädgård och det höll faktiskt i sig vår och sommar. Men framåt hösten tog det stopp någonstans. Nu känner jag att jag behöver det igen. Jorda mig.

När jag fick veta att min vän dött den 16 december tänkte jag att det var skitåret 2023 som tog min cancersyster också. Det året jag har svårt för att göra någon sorts bokslut på. Så ser jag två karabinjärspoliser. De samtalar med en kvinna jag känner som bor i huset här intill. Jag hör bara små delar där jag går och plockar i min trädgård. Förstår att något har hänt i huset.

I morse träffar jag på kvinnan när vi båda går ut med våra hundar. Hennes exman som bodde i det huset. Han med den ursnälla schäfern som min hund hatar långt ner i tassarna. Han har tagit sitt liv. Kastat sig från terrassen på sin nittioåriga mors hus här i närheten. Hunden hittade de i källaren där han lämnat skålar med mat och vatten. Inte ett gläfs på alla de timmar som gått tills de hittat honom. Nu får han bo i sonens rum som bott hos kvinnan sedan skilsmässan. I samma hus. Hon har två andra hundar och vet inte riktigt hur hon ska få ihop det. Fast hon är glad att de hittat hunden.

Ingen trodde att det var så illa. Att mannen var orolig för lite allt möjligt var klart. Men inget tydde på att han inte ville leva mera.

Jag förstår inte. Min hund och mina söner är de som håller mig uppe i de svartaste stunderna. Den här mannen hade både son och hund. Kanske har jag aldrig varit fullt så djupt nere som han var. Kanske fungerar min spärr bättre än hans.

Känner med fötterna livet i min trädgård. Blir till och med glad när nässlorna sticks.

Jag vill leva.

Det ville min cancersyster också. Hon var positiv även då hon förstod att hjärtat inte orkade mera. Hon ville stanna hos sina sex vuxna barn och ibland krävande otaliga barnbarn och jobbiga man. Hon älskade sin hund och sina hittekatter. Det var livet som bestämde för henne att det var slut.

Det känns därför som min plikt att vara glad och sprida glädje.

Att säga åt alla som är ledsna att ta av sig strumporna och gå ut kanske inte fungerar men om jag visar att jag tycker att det är värt det fast allt ibland tar emot så kanske det smittar lite lite.

Att känna glädje över att den enda lilla apelsin i min trädgård snart är klar att sätta tänderna i.

Att bli så där glad över att rosorna fortsätter att leverera trots att vädret gått bananas helt. 16 grader är inte okej den 3 januari. Inte alls. Inte ens i Rom.