Jag fortsätter att plocka ner lite tavlor efter hand. Där jag har något jag vill sätta upp.

En son ser det. Undrar varför.

Jag vill ha mina saker här.

Han tycker att jag är en gnällspik.

Jag-är-en-GNÄLLSPIK.

För att saker försvinner när jag inte är här.

För att folk använder mitt hem som nödtoalett.

För att jag vill ha mina egna saker omkring mig.

För att jag bara borde hålla käften och acceptera andra gnällspikar.

Det här är svårt. Så svårt.

Trodde aldrig att jag skulle få mothugg från de som betyder mest för mig.

Aldrig.

Sonen undrar var jag ska göra av tavlorna/fotona jag plockar ner.

I garaget såklart. Finns massor av plats.

Han grimaserar och ger sig av till en lunch långt åt skogen.

Sen ska han jobba.

Jag går här och petar runt.

Har all tid i världen.

Skulle kunna skriva den där boken som aldrig blir av.

Fast då kommer jag på något smaskigt jag måste förbereda för ikväll då jag är själv igen.

Sen måste jag nog vila.

Skriver sen…

Kanske bäst så.

Annars kanske jag får anmälningar på mig för det jag skriver också.

För den gnällspik jag är.