Sakta sakta börja sorgsamheten ge med sig.

Ilsket skriker larmet, varje morgon klockan 7, att jag är en idiot och därför bör behandlas som sådan för att jag ska ta mina mediciner och inte strutta runt och leka duktig frukostfixare. Som på värsta hotell. Fast i lite mindre skala då.

Vännen som jag bombade med min tystnad har kravlat sig upp ur kratern och undrat om jag kan köra henne och framförallt hennes hund till veterinären. Han har fått chip till insulinet insatt och nu ska vi snart dit igen för maskinen visar konstiga resultat.

Det känns bra att hjälpa till. Även om jag bara fungerar som chaufför.

Man behöver känna sig behövd.

Nu kan man ju undra till hur många man ska behöva känna sig nyttig för innan allt blir bra.

Hund. Söner. Kompis. Mig själv.

Att det ska vara så knepigt att vara människa…

Mitt i veckan idag.

Regnig dag.

Fast lite lite bättre ändå.