Att man köper en klänning på nätet är väl ingen stor sak i sig.

Fast i mitt fall är det det. Det handlar om minnen. Naturligtvis handlar det också om att jag inte är en storshoppare överhuvudtaget. Fast det är en annan historia.

När jag var så där 16/17 fick jag en helt underbar farfarsskjorta i linne med en stickad väst till av min faster (tror jag att det var).

Jag minns fortfarande doften av den och hur mycket jag älskade den från första stund.

Jag bar den typ alltid.

Minns speciellt ett skolfotografi. Tror det var mitt sista år på gymnasiet. Vi skulle fotas ute i vintern. Det var snö på marken och jag hade näbbstövlarna på. Vägrade ha jacka för dagen till ära hade jag min underbara skjorta som skulle synas ordentligt.

Fotografen, en ung man, undrade om jag inte skulle låna hans jacka. Såklart att jag inte ville det. Fast jag greps ändå av hans medmänsklighet. Tänker fortfarande på den i samband med skjortan. Det var inget romantiskt eller så. Bara vanligt bry sig om. Tänker att jag nog saknade det. Någon som bara såg mig. Därför har minnet ristats i sten.

Och så ett tvärt kast till nutid.

Har länge saglat över de fantastiska linkläderna som Krickelin säljer. Fast tyckt att de var för dyra för mig. Särskilt en klänning tilltalade mig. Som om minnena väcktes till liv igen. Ju mer jag tittade desto mer sög det till i mig. Synd att…

Ibland är det som om man får hjälp på traven av en osynlig hand. REA kallas den ibland. Slog till till slut.

I förrgår fick jag hem den.

Vet ni vad?

Den är precis det jag tänkt.

Storleken är perfekt.

Doften är den jag minns.

Hunden ville inte vara med när jag tog andra bilden för att få bort suddet.

Synd! Han passar till.

Skickar C den tillskärpta bilden.

Hon svarar; nu måste du se till att använda den också. Låt den inte hänga i garderoben bara.

Precis så!

Ska också leta upp västen som jag ju har kvar och se om den passar till.

Ni kanske får se sen.