när man inte kan få de stora.

Hmmm, vet inte var jag fick det ifrån riktigt. För jag vill ju gärna ha de stora sakerna. Ha-galen som jag är.

Jag vill bli helt frisk. Jag vill flytta härifrån. Jag vill ha lugn och ro.

Ska det vara så himla svårt?

Försöker verkligen bli glad över småsakerna.

Som att hyacintlökarna från förra julen, alltså julen 2022, jag tryckt ner i en kruka ute nu blommar för fullt. Ringblommorna verkar bara vilja vara gröna sen tidernas begynnelse fast kanske att de också kan få liv nu när jag flyttat krukan. Hoppas och tror att det beror på det. Eller att de får lite putt i baken av hyacinterna. Kolla här era otacksamma små skitar!!! Man kan blomma fast allt inte är optimalt!!!

Jag tänker på dem när jag sitter framför onkologerna igen. De är typ tre och en håller jag på att klämma i dörren när jag lite snabbt vill stänga den då jag tycker att tre verkligen räcker när jag ska undersökas. Men nu är det ju inte alls jag som bestämmer här. Synd. Så jag låter henne slinka in och stänger efter henne.

Min onkolog syns inte till. Fast jag såg honom i korridoren där jag satt och väntade, spelade spel, kollade in mönster och försökte stänga öronen för den grupp av nyopererade sextiopluskvinnor som bondat på samma sjukhussal och nu håller möte om vad de tänkas kan få för dom. Det vill jag verkligen inte höra, men eftersom det ser dumt ut att hålla för öronen och lurarna som vanligt ligger där hemma så får jag in lite små valda delar. Fy! Varför fortsätter vi kvinnor att bli sjuka? Och så många sen?

Förresten är det bra att jag inte har lurar med mig. Jag måste ju höra över deras tjattrande när mitt efternamn kallas ut.

Det tar en timme. Det tar nästan alltid en timme och man hinner undra vad tusan de har för sig där inne då ingen, precis ingen, blir kallad under den timmen mer än en kvinna som inte ens är där.

Men så sitter jag där igen framför gruppen av läkare. Hon som sitter vid datorn ler och undrar hur jag mår. -Bra, klämmer jag fram medan jag hänger av mig min alltför varma jacka och slänger fram den där retliga pappersremissen som jag sprungit benen av mig för att stämpla och låta syna. Upp och ner för att jag glömmer av vart jag ska går först.

– Mycket mycket bra, säger läkaren igen, medan hennes artistiskt vitmålade naglar hamrar på tangentbordet…trodde inte att man ens fick ha nagellack på sig i vården…fast jag kan ha fel ju…ser många målade naglar så troligtvis har jag störtfel.

Hon fortsätter med att säga att hon ser enorm skillnad på hur det var innan. I mitt huvudbildbibliotek letar jag efter henne, men där finns inget. Kanske försvann det i sjukdimman. Eller när jag rensade för att få plats med fler läkarkandidater typ.

Både skintigrafin och röntgen visar på stor förbättring. Cancern har dragit sig tillbaka från mitt skelett. Vätskan i magen är nästan helt borta, det finns inget längre i lymfan och det som satt på bukhinna är helt borta. Medicinen funkar.

Hon tycker inte att torra ögon och lite magont är något som kan kallas störande biverkningar så jag ska fortsätta med medicineringen. Jag slipper dock skintigrafin. Det blir ”bara” röntgen om en sådär fyra /fem månader.

Sen klämmer hon på magen. Kollar lymfkörtlar också…kan jag inte minnas att de gjort innan. Förra canceromgången var det snodd på det enda de gjorde; pillade på bröst och tryckte i armhålor.

Sen är jag fri igen. Till den förste mars då jag ska hämta medicin.

Går därifrån med en känsla av förvåning. Det gör jag nästan alltid. I mitt huvud är jag ju inte och har inte alls varit så sjuk som de kvinnor som sitter i alla väntrummen.

Det är en märklig känsla.

Inte känns det som en liten sak.

Fast det gör mig glad.