Han kan göra mig så otroligt irriterad och förbannad.

Han kan säga saker som; vad ska det vara bra för? när jag förklarar att jag ska gå en kurs i dagarna tre i vardagsrummet och vill på inga villkor bli störd.

Han kan sticka näsan i allt jag skriver och gör tills jag med en suck inväntar att han ska ge sig av till sitt jobb så jag får min frihet tillbaka.

Han kan göra så att jag ångrar att jag stannade kvar här istället för att åka till Sverige som jag alltjämt har som utgångsplan.

Han kan också få mig att skratta så jag knappt kan hålla tätt.

Han kan dock inte det där med när man bör sluta och det är ingen hejd på gömda saker eller stå i vägen även då jag har bråttom. Jag undrar lite då om han är fem eller 22 år egentligen. Fast en femåring kan man flytta på. Det går inte lika bra med en 22åring.

Han kan plocka fram den där brittiska humorn som han är doterad med när man minst anar det. Som till exempel när han kommer ut på terrassen för att röka en cigarett och säger, till mig som står därute och sopar löv, – Titta, det ligger en corgi till här ute.

– nej, svarar jag, det är samma som brukar ligga där inne , och sen skrattar jag loss medan han håller masken som bästa komikern i världen.

Han kan komma hem en kväll från jobbet när jag ligger i sängen och läser. Trava rakt in i mitt badrum för att tvätta händerna innan han klappar hunden (väldigt noga med att hunden inte ska få bussbaskilusker!). Sen säger han att det ramlade ner något från handfatet. Att det såg ut som en ” älv-blöja” eller nåt. Först fattar jag inget. Sen inser jag att han talar om engångshårbandet jag fått av ansiktsmassösen för att hon ogillar kasta saker.

Där kan jag inte låta bli att tänka att jag kanske kanske läste för många sagor för detta barn en gång i tiden.