Vi går igenom metall och eldelementen efter meditationen.

I breakout rooms får vi göra halvhund med och utan vridning.

Sen blir det pedagogik, om hur man lägger upp en lektion, vilken timer man kan använda, om man ska ha musik eller inte och lite om hur man bör eller kan vara som lärare.

Detta kan jag men det är alltid bra att höra igen och igen. Egentligen kan man ju aldrig helt och hållet. Man är under ständig revision som lärare.

Det är bra att påminnas om vad som är viktigt. T ex att inte alla elever vill blir rörda.

Minns , medan läraren berättar om hur hon ber sina elever vika upp en flik av mattan om de inte ville att hon skulle röra dem, hur min allra första lärare bara kom och la en hand på en. För mig var det guld för ofta hade jag känslan av att jag ville springa därifrån då rörelserna kändes för krävande. Han hade den där touchen. Jag stannade kvar. Sen blir jag full i skratt då jag också kommer att tänka på en utav hans vikarier, en rysk förre detta balettdansös, som drog mig i håret för att lägga mig rätt i…tror jag… fiskens ställning. Först kom det för mig att om man filmade mitt ansikte den gången skulle det ha blivit en komisk film. Sen tänkte jag att det ju var bra att jag inte är håröm, eller höll på med någon behandling som gör att man tappar håret. Så förvånad läraren skulle ha blivit då.

Jag har ju, som många av mina kurskamrater, provat på att vara lärare. Under pandemin online och senare några lektioner som vikarie på mitt senaste yogaställe. Och det är sant det som sägs att man lär sig genom att undervisa. Man måste inte vara perfekt. Tvärtom kan det vara bra att bjuda på lite ickeperfektion och humor.

Tänker att man också lär sig av hur andra lärare tokat till det. Precis som hon som drog i håret. Bra också att dela med andra. Alltid dela. Annars hade jag kanske gått omkring i min bubbla av tron att alla gillar att bli masserade som jag gör. För mig är det ren njutning. En vän jag har sa att hon vet inget obehagligare, men att hon älskade de yogalektioner hon gått på. Hela den där grejen med att man är själv på sin matta var däremot något som tilltalade henne.

Som avslutning på pedagogikföredraget får vi formulera tankar om hur vi ska gå vidare. Sen får vi säga det till vår kompis vi gjort halvhund med i breakout rummet. Den som först berättar i ett par minuter blir bara lyssnad på och sen byter man. Inga kommentarer. Bara lyssna och bli lyssnad på. Jag hör mig själv tala om farmors hus igen, om vänner jag tror behöver min kunskap, om hur jag vill försöka sprida detta. Sprida yogan och kärleksbudskapet som just dessa lärare har som huvudtema. Förvånar mig själv. Trodde att jag lagt undan allt. Har till och med varit arg på mig för det.

Sen blir det ytterligare lite tips om meditation. En timmes lunch och efter det yogapass för eld och metallelementen.

Vi avslutar dagen klockan 15 istället för 17 och säger hej och hjärtligt välkomna om ni vill assistera.

Känslan är skön och jag går ut med hunden som fått extra uppmärksamhet av lillhusse. Lillhusse som till och med plockat undan kläderna från badrumsgolvet. Något har fungerat. Ibland hjälper det med lite ilskna utbrott också.

Vad ska jag nu göra med detta? Egentligen vill jag gå alla modulerna. Fem är de, alltså fyra kvar. Få mer och mer. För mig själv framförallt. Vet inte om det blir något av min dröm. Fast drömmen vill jag ha kvar. Får se.

Det handlar inte heller om att samla certifikat. Fast jag kommer att sätta upp detta på väggen så småningom som jag gjort med barnyogacertifikatet. De ska påminna mig om det jag faktiskt gjort de dagar då jag är den sämsta människa som gått i ett par skor. Att fortsätta att utbilda sig är ju också en ekonomisk fråga. Ska sätta mig på mitt berg av mynt och räkna sedlar precis som Joakim Von Anka nu. Innan jag hastar vidare.

Varför har jag skrivit om min kurs här då?

Jo för jag tror på att dela. Det fick jag bekräftat på mitt förra inlägg. Vi behöver bolla tankar med varandra. Tack Annika och Jag bor här! Det betyder jättemycket med era synpunkter.

Tanken att man kan ha fel måste alltid finnas där. Annars blir man ju odrädlig.

Fortsätter att processa och är så glad att jag går vidare i min fysiska läkning.

Bara att kunna genomför hela kursen utan större svårigheter.

Så såg det inte ut för ett år sedan.

Då trodde jag inte att ens sitta här och skriva om en kurs jag gått skulle vara möjlig igen.

I mitt flöde på facebook dyker ett minne från 17 mars i fjor. Mina fötter fyllda med vätska. Så rädd jag var då. Det är jag inte längre.