Jag har nu varit vegetarian i fyrtio år.

Min mor sa alltid när jag, som nyvald kassör för ett lokalt NSFPD (numera Djurens Rätt) konstaterade att jag inte längre vill äta kött, att sånt kan du göra när du lagar din mat själv. Så jag sa, okej då så! Då var jag nitton år.

Sen åt jag typ sallad i en månad. Det fanns inte på kartan att man knatade in på en vanlig livsmedelsaffär då för att köpa varken vegetarisk eller vegansk mat. Det fanns, vill jag minnas, någon form av sojafärs på hälsokosten men den smakade inget gott alls.

När jag börjat tänka att såhär kan man inte ha det kom jag på att det ju finns bibliotek. Körde till mitt närmaste. Där fanns en hel värld. Stora Gröna Kokboken och Sarah Browns böcker blev mina biblar. Testade snodd på allt. Jag som inte gillar att laga mat fick en knuff i rätt riktning. Min mor blev också jättepepp och sen lagade vi ofta mat tillsammans. Ganska kul nu när man ser tillbaka på hur hon först sa ett big NO.

Det har ju såklart inte varit helt enkelt och visst har det funnits stunder då jag tänkt ge upp. Som till exempel när jag blev bjuden på fest och vännerna lovade och svor att det skulle finnas särskild mat till mig; sallad. Eller som när man på restaurang (i Italien) sa att man inte åt kött och fick en skiva skinka på tallriken. Det var inte kött enligt dem. Oklart vad det var i så fall. Besparar er diskussionerna om detta med kyparen. Liknande saker har ofta hänt och jag har blivit anklagade för att ha ändrat min beställning då någon stått där med pizza full av salami som de påstod jag bett om. Som att jag ändrat min kost under kvällen.

Då blodvärdena sjönk drastiskt när jag var gravid sa bara gynekologen att jag skulle fläska på med bönor och linser samt ta någon järntablett. Då åt jag mindre järntabletter än vad andra köttätande kompisar behövde göra…

Att leva i en köttätande familj har inte alltid varit lätt och jag fick ju lova och svära att våra barn skulle få smaka allt har det varit allt annat än en dans på rosor.

Och nu när jag ibland hör min son säga att jag borde ta och smaka bone broth, det skulle vara bra för mig, så tänker jag att jag inte borde ha varit så himla tillmötesgående.

Min övertygelse är starkare än något annat. Bara min egen hälsa skulle kunna ändra på detta. Fast då måste läkarna bevisa att det är så att det beror på min envisa vegetariska kost. Och hittills har detta inte skett.

Har också länge sagt att jag ska bli vegan när jag blir stor. Fast jag tror att det kommer att bli svårt att leva upp till. Visst äter jag fejk mat ibland men vill inte att det ska bli en vardagsgrej. Jag tror ju på det naturliga. Sen vill jag absolut inte leva mitt liv i köket. Det är ju inte min grej. Jag tror också att min kropp säger mig vad som är bra. Den totalvägrade färdig mat i fjor när jag äntligen kommit igång med ätandet igen. Kastade i smyg färdiga vegetariska biffar min son köpt till mig i hopp om att jag skulle komma tillbaka till mitt vanliga jag.

Jag gjorde en ostpizza i går. En sån som man har till påsk här. Den är så god att jag inte kan tänka mig att slopa den för ett veganskt alternativ.

Fast man vet ju aldrig…