Jag har varit i den igen. Yogabubblan. Gick en modul till. Kinesisk medicin och Qi gong integrerad med yinyoga. Underbart att nörda ner sig lite i meridianer. Fattar lite till. Lite.

Sen är ju den där känslan där hela tiden; ”vad ska jag med all denna kunskap?” ”behöver jag den verkligen?”. Deprimerande suger mitt sinne ner mig till svarta hålet och det får hjälp av sonen som bor hemma. ” Du gör ju ändå inget?. ”Du lever på andras bekostnad?”.

Kan man göra karriär genom att bara vara medmänniska? Inte i dagens samhälle i varje fall.

Det sägs att det ska fungera som uppmuntran att ta tag i saker med de där illaluktande kommentarerna. Det är bara det att jag hört dem från annat håll så länge. Så många år. Kanske är det sant…Kanske kan jag inte göra sånt som gör att man förtjänar att bli betald för.

Vänta nu! Jag gjorde ju det. Bitvis. Delvis.

När ska jag skaka av mig känslan av att det inte är värt något att rodda en familj? Att det inte var bra nog?

När jag fyller 80?

Det tar hårt att komma ur en bubbla. Orkar inte med fler bubblor nu.

Hittar en tid på ambassaden för passet som går ut, allt går ut i år, som kan ersätta den i maj. Idag. Bra. Då har jag ju något handfast att göra. Kostar också förvisso. Men säg inte det till min son!

Sen ska jag försöka ta in lite av den fantastiska våren i mitt dystra sinne.