Jag hör honom komma tassande. Kisar i smyg på väckaren. Halv sex. Leker död en stund till. Han smågnäller lite men när det inte ger resultat lägger han sig suckande på golvet vid andra sidan sängen.

Det är dags. Jag ska bara ta mig samman. Jag kämpar med lusten. Den är svår just nu. Vad har jag att stiga upp till? Vad finns det för mening med det jag gör?Det är bra att ha en coach då.

Lite innan sex tänder jag min sänglampa. Detta kör igång min coach helt. Nu är vi på G. Äntligen! Sträcker lite försiktigt på mig såsom han har lärt mig. Lederna måste komma igång innan jag sätter fötterna på golvet.

Min coach tillåter ett stop på toaletten för min del. Människor är ju sådana. Kan inte nöja sig med att gå ut. Man måste ha ett stort tålamod när man coachar dem helt enkelt.

Detta är bara första promenaden. Sedan gammalt är det så. Nästa pass vid nio tiden går ej heller att tulla på om jag inte har viktiga läkarbesök eller något annat inbokat. Så är det även om vännen som vi träffat i många år på just denna tid inte längre finns. Coacher av denna sort är tidsinställda och svåra att rubba.

När vi kommer hem efter första rundan vet min coach att det är meditation som gäller innan frukost. Därför traskar han rakt in i sovrummet där jag har min lilla meditationsplats och väntar medan jag plockar fram frukostyogurten ur kylen för att vi ska slippa äta den iskall.

Ibland, ofta känner han ju av att jag inte är på topp, kommer han smygande och lägger sig tätt intill. För att ge mig stöd och sällskap. Lugnet som min coach ger mig går inte att beskriva i ord. Det måste upplevas.

Tjugo minuter…ibland trettio…senare går vi och äter frukost. Han får lite yogurt i en skål som han slukar på ingen tid. Ibland vill han ha sin hundmat också fast oftast inte. Det har han lärt mig att han mår bäst av att få den på kvällen.

Medan han chillar äter jag färdigt och njuter av enda kaffet på dagen.

Nu börjar det bli så pass fint att man kan sitta ute på frukost. Solen hälsar på en stund i min trädgård så därför blir ofta kaffet intaget där i solstolen. Sånt tycker min coach om.

Han blir rysligt besviken då vi inte har tid eller det regnar eller så.

Det här är bra för oss helt enkelt menar han. Man kan till och med ta några racerrundor där när man känner för det. Ja, inte jag då. Mina rundor är mer stillsamma och kontemplativa. Letar sköldpaddor, planerar vilka ogräs som ska bort och plockar någon färdig citron. Vilket citronår det är alltså! Och nu blommar den igen. Tackar och bockar!

Jag hinner knappt plocka in disken i diskmaskinen (och ofta ur den med sedan kvällen innan) innan min coach påkallar min uppmärksamhet över att klockan är dags för andra rundan. Han börjar i god tid liksom för att jag inte ska spåra ur med trädgårdssysslor eller att sätta mig vid datorn eller något annat som inte har med vår träning att göra.

Som sagt blir rundan inte vad den varit då våra vänner ju inte är där längre. Fast idag hittade vi en ny vän. Han är förvisso fjorton år och har fått en valp, som upphittats, på halsen. Det är han inte så glad för upplyser matte oss om. Min coach är entusiast. Han gillar verkligen den här äldre hunden. Kanske är det klokheten. Kanske är det lugnet. Vad vet jag. Fast jag vill gärna tro att min coach visar på goda hjärtan. Det är de som räknas. Att man står ut med en valp som tuggar på allt och vill leka hela tiden fast man egentligen har god lust att ge den en omgång.

Efter vår promenad är det vardagssysslor som gäller. Handla på grönsaksmarknaden. Slänga sopor o s v. Detta bryr sig inte coachen om även om han har ett halvt öga öppet ligger han antingen i mitt rum eller ute på terrassen och vilar sig.

Detta tar jag också till mig så efter lunchen läser jag en stund och sen försvinner jag också lite till drömmarnas värld.

På eftermiddagen blir han däremot eld och lågor igen. Nu har det vilats färdigt. Ibland eller ganska ofta har det skällts på grannhundarna med. Den som påstår att coachar sover hela dagen har inte förstått någonting. Öronen fungerar som radar och när det behövs skällas så SKA det skällas.

Vi går mot den där underbara parken som kvartersinnevånarna gjort till sin och tar hand om på bästa vis. Där ska vi absolut till de där 70+ kvinnorna som har väskorna fulla med godisar. Alltid är det någon som bjuder. För man ska njuta av livet medan man kan, säger min coach. Ta emot när du får!

Ja, han lär mig verkligen leva. Utan honom vet jag inte hur jag skulle ha kommit tillbaka till livet, tänker jag när jag minns hur det var för bara ett år sedan. Inga promenader. Inga godisar för min del.

Inser att det är rena lyxen jag har.

En sådan coach är det inte alla förunnat.