En svala dyker ner över mitt huvud när jag går med hunden i parken. Inte bara en gång. Flera. Dessutom våghalsigt nära mig.

Igen får jag den där tanken att den vill säga mig något.

Ett fridfullt sinne.

Jobbar på det.

Sen tänker jag på farmor, svalor och smedjan. De är så mycket min barndom. Farfar också såklart som satte upp skydd så att de inte skulle få svalbajs i huvudet, när de jobbade där, och på bilarna som parkerades på kvällen i smedjan. För att svalorna skulle fortsätta att bygga sina bon där. Föda upp sina små där.

Frid. Att leva i frid tillsammans. Fast man är olika och bajsar på olika ställen.

Efter en stund kommer jag på att det ju är den 12 april idag. Alltså är det i morgon som farmor somnade in hemma hos sig för 13 år sedan. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det. Saknar henne så.

Hon var det mest fridfulla jag kan komma på. Jo, hon blev också nervös och rädd och allt vad du vill. Väldigt sällan arg. Men hon hade det där som jag jobbar hårt för att försöka uppnå.

Jag blir också ledsen när jag tänker att jag inte får fart på den där drömmen om att bo i hennes hus.

Vet säkert att hon skulle tycka om det.

Någon har sagt att det finns en närvaro i huset. Det har skrämt mig lite.

Sen säger en vän som har kontakter med andra sidan via sin döda mamma (ja, ni får scrolla vidare om ni tycker jag flummar ut) att det är bara min farmor som är där. Hon lägger också till att det är en katt där med. Med märklig färg på ögonen.

Först tänker jag på min fasters siames som farmor passade en gång och som rymde men senare hittade i trädgården under en buske. Fast hon dog inte där? Har det betydelse?

Sen går det upp ett ljus. Jamen visst, katten Gustav som dog i vintras. Han gick ner och lade sig i farmors källare, där han bott med andra katter innan han adopterades av min far, och dog.

Så klart att det är han.

Det är ju inte bara frid med spöken man behöver för att komma tills sin dröm. Det är också en hel massa annat.

Fast det kanske vi tar en annan gång. Kanske.