I mitt flöde på olika sociala medier dyker det hela tiden upp reklam för ”valpyoga”. Det är till och med corgivalpar ibland som far in i den fullsatta yogashalan till alla yogautövares stora glädje.

Valpar inger ju glädje. De är så fulla med liv. Fast jag undrar ju lite när jag ser dessa härliga videos. Har de riktigt klart för sig vad det innebär med små busar begåvade med sylvassa mjölktänder de behöver tugga på allt med?

Påminns av FB att det gått tio år sedan vi hämtade hem vår lille valp dessa dagarna.

En bild jag satt in där han ligger bland våra skor dyker upp.

Helt utslagen och alldeles bedårande.

Sen åt han upp ett stort antal av skorna och nästan hela skohyllan plus drog sönder en favorit klänning för mig.

Inte så skoj. Fast söt det var han.

Sen kanske ”valpyoginisarna” inte heller tänkt på det faktum att yogarörelser inspirerar till bus, bus och åter bus?

Min hund har alltid fått vara med och jag skrev inlägg om det när han var valp för tio år sedan. Det var inte alltid så himla lätt. Det var en annan sorts yoga. Jag fick steppa lite tillbaka där.

Jag tänker också på det där med hur det ska fungerar praktiskt sett för dessa små sötnosar växer ju galet snabbt upp till ynglingar. Kan liksom se framför mig hur de helt plötsligt börjar bråka om samma tjej mitt i alltihop. Kissa in revir och kanske börja utföra tantrayoga på hög nivå. Fast då är de ju inte valpar längre. Vad gör man då? Byter ut dem? Skaffar nya? Vad händer med ynglingarna?

Jag kan gå helt bananas på sådana tankar.

Kanske finns det någon plan för detta.

Jag hoppas åtminstone det.