Vänder och vrider på erbjudandet. Räknar också. Googlar på vad som är lagligt.

Det går inte. Jag avböjer. Jag är uppenbarligen för rik. Dessutom är erbjudandet inget man kan leva på…ja, jag vet inget går ihop här. Rättare sagt; jag fattar inte ett jota.

Sen kommer det en ny kalldusch där jag får veta hur jag utnyttjat en situation och därför inte ska ha retroaktivt det som jag egentligen, enligt lag, borde ha fått.

Inget är skrivet i sten ännu så jag ställer mig i duschen och fullständigt brölar ut all ilska. Önskar någon dit jag aldrig trodde jag skulle önska vederbörande. Känner mig kränkt. Känner mig ledsen och fullständigt utlämnad.

Sen bokar jag ett telefonsamtal till i morgon bitti. Sitter ju faktiskt inte alls i sjön. Jag bara måste få veta vad som är okej och inte okej. För jag vet varken in eller ut.

Fast guldburen skakar. Prinsessan vill lämna den, men hur i helskotta det ska gå till det vetekatten.

Någonstans sitter en liten hämndlysten jävul i mig och tänker att den borde ha köpt diamanter och guld när det begav sig.

Fast då talar jag om för den lille skiten att det inte varit jag i så fall, men i stället den där fula fisken som jag nu målas upp som.

Fy farao vad jag är ledsen!

Fy farao vad det gör ont!