här kommer resten av min resa som förskollärare i Italien

1993, då jag kom till Italien, var Sverige ännu inte med i EU vilket ju gjorde allt så mycket svårare också för att få uppehållstillstånd. Jag var tvungen att avbryta emellanåt och åka hem. Och det fanns inte på kartan att man ens kunde säga vad min utbildning gällde här.

Så jag jobbade som babysitter i olika familjer så snart jag hade gått färdigt italienskkursen min svärfar hade betalat för. Detta efter att min mans farfar följt mig runt till olika katolska privata skolor, drivna av nunnor, på jakt efter ett jobb till mig. Han trodde att det skulle vara lättare. Istället hittade han min första familj genom en bekant. Därefter jobbade jag hos vänner till den familjen.

Under tiden frågade jag ambassaden vad jag skulle göra med mitt Förskollärarbetyg men ingen visste. Fick det ändå översatt där fast det skulle visa sig vara helt onödigt. Gällde som toapapper ungefär.

Det svåra med ett land som Italien är att man måste leta upp saker själv. Det var jag inte alls van vid. Ofta blev det också fel då jag frågade, utan att veta, fel personer. Dvs fel personer på rätt kontor. Man bör ha lite tur också. Ingen enkel ekvation alls.

1995 då Sverige gick med i EU rusade jag till polisen och stod i kön med en annan svenska som jobbade i en känd skådespelares familj. Vi fick båda våra uppehållstillstånd som arbetssökande och en helt ny värld öppnade sig för oss.

Medan jag letade och hittade någon som kunde säga mig vad jag skulle göra för att få min utbildning godkänd vikarierade jag på en internationell skola i andra ändan av staden och en språkskola som hade öppnat en underjordisk förskola, lite närmre hem. På den internationella skolan vickade jag även på primary- och middleschool.

1999 efter mycket blod, svett och tårar (kanske blir ett helt inlägg bara av det) fick jag äntligen min utbildning godkänd. En funktionär sa att jag absolut måste vara med på en ”concorso” som är en sorts tävling för att vinna platser i den italienska statliga skolan. Man skriver först en uppsats och om man får den godkänd går man vidare till en muntlig tortyr ett muntligt förhör. Såklart jag testade. Såklart jag misslyckades. Fast det är också värt ett inlägg för sig själv.

Jag gick också till det då fysiska, nu online, kontoret där man skriver in sig på listor för att kunna bli kallad som vikarie. Sen gjordes den om och jag förnyade inskrivningen, vet inte hur många gånger. Men aldrig någonsin att de hörde av sig.

En lärare på den internationella skolan tyckte att jag skulle söka en ledig tjänst på lågstadiet för att eleverna tyckte så mycket om mig och att jag funkade så bra där. I samma veva hittade min svärfar ett jobb åt mig på World Food Programme. Någon var skyldig honom en tjänst. Därför sökte jag inte tjänsten på skolan utan kastade mig in i ett virrvarr av english test (from hell), typing test och elva månaders kontrakt som längst. Inget jobb med barn fast med bra betalt och andra privilegier som man har på ett FN kontor.

Detta höll jag på med i två år och undertiden gjorde vi två ivf försök som inte alls gick vägen.

Fast till slut kom det två söner, men det är ett sidospår här.

Jag var med på ännu en tävling för att vinna en tjänst. Då skulle man först göra ett kviss för att få komma till det riktiga provet. Jag missade det med en poäng. En poäng på allmänfrågor. Alltså kvalade jag inte ens att skriva uppsats.

Sedan mina pojkar blivit lite större har jag jobbat på Svenska kyrkan, Svenska skolföreningen, testat att jobba på ett internationellt dagis (hu!) samt hållit engelsklektioner för tvååringar.

Under pandemin, då vi blev helt isolerade, gjorde jag videos och lektioner online. Det var en upplevelse jag aldrig trodde att jag skulle klara men som faktiskt var riktigt kul. Teaterapan i mig fick stort svängrum där. Jag föredrar dock att jobba på riktigt med barn.

Den italienska förskolan har jag aldrig fått tillgång till.

Om jag är ledsen för det?

Ja, lite.

Fast om jag hade jobbat på italiensk förskola då hade jag ju inte haft den här andra erfarenheten…vad den nu ska vara till?….

Fast om är förstås ganska onödigt att tänka.