Jag vill egentligen aldrig åka till sjukhuset.

Det bästa för mig skulle vara att bara strunta i alltihop, stryka ett streck över och köra min egen friskhetsväg.

Så var det förra gången också. Då, när jag åkte var tredje vecka till andra ändan av stan, bad jag maken fortsätta till flygplatsen istället. Vi flyr. Fick svarta blickar som svar. Det var inte alls läge. Barnen måste jag finnas kvar för.

Nu är barnen stora. Klarar sig själva.

Dock finns hunden. Jag kan inte gå och dö innan hunden. Det skulle vara det största sveket för honom sedan separationen. Att bli av med ännu en flockmedlem skulle ta kål på honom å det grymmaste. Så gör man inte! Inte om man kan undvika det, vill säga.

C och R kunde inte följa med denna gång. Det kunde min vän B.

Hämtade upp henne fem minuter innan bestämd tid. Hittade garaget jag tittat ut efter bara en felkörning (omöjligt att hitta parkeringar där då det finns både universitet och sjukhus på samma intill varandra) Kanske börjar jag bli vän med gps’en. Kanske är jag snart på queen-nivå i hittarättirom. Fast inte särskilt snart ändå.

Det går enkelt att gå till sjukhuset från garaget i alla fall. Det stod tio minuter på maps men vi har gröna vågen så jag skulle tro att vi halverar tiden för vi är på plats tjugo minuter innan utsatt tid.

Jag får komma in nästan meddetsamma. Det kanske rent av lönar sig att komma innan.

Sen strulas det med datorn. Jag får en tid inbokad hos min onkolog på måndag då jag frågar om ögonen. Kanske är doseringen för hög. Det tar en bra stund alltihop. Läkaren måste be en annan läkare gå in i systemet och trycka ut recepten till mig. Alltid är det något; toner saknas, papper finns inte och så nu då det går inte att trycka ut direkt från systemet på denna dator.

B väntar utanför och berättar sen att den unge, snälle läkaren tittat ut för att fråga efter en man, kommenterar värmen i väntsalen. Det är tusen graders skillnad mellan väntsalen och besöksrummen ungefär.

Sen går vi vidare till cellgiftssalarna och jag ställer mig för att vänta på min spruta. B ställer sig i närheten av hissen för att vänta precis som C brukar göra i vanliga fall. Lite med avstånd till alla sjuka. Efter en stund kommer en läkare ut och undrar var kvinnan som mår dåligt är. En annan kvinna pekar bort mot hissen; därborta tror jag att hon är.

Jag tänker att det är någon stackare som ska få eller har fått cellgift. Minns själv hur jag en gång fått en allergisk reaktion. Fast då satt jag därinne förstås. Jag tänker inte på att titta mot hissen till. Lägger istället ett ord på wordfeud. Fortsätter vänta.

När tjejen vid mottagningsdisken följer mig till rummet där jag ska få min spruta så säger hon något om hur det är nu och om följeslagaren men då jag är kvar i min ordläggning fattar jag inte vad hon menar. Frågar inte heller utan säger bara ett tvekande; ganska bra….

Jag tycker att det är märkligt att hon visar intresse för mig och att hon talar om följeslagare men tänker att hon menar att hon följer mig till sköterskan. Får liksom inte ihop det hela. Sätter mig i stolen med en suck över hur skönt det är att salen är tom. Det är bara jag och sköterskan där.

När jag är klar vinkar jag till B att vi kan gå vidare nu. Hon är märkligt långsam. Sätter upp en hand för att säga; vänta lite! och tar väskan i ultrarapid, vänder sig om och plockar upp en vattenflaska från ett bord.

Det är först när vi är på väg nerför trapporna, jag tar alltid trapporna med C och har inte ens frågat B om det är okej utan bara ångar på, som hon berättar att rummet helt plötsligt snurrade för henne. Hur hon lagt sig på stolar som stod i rad men ändå försvann in i dimvärlden. Hur någon (läkare eller sköterska) kom och undrade varför hon var där (underförstått; vilken sorts behandling hon genomgår). Hon sa att hon var där för min skull. Personen sa, ta det lugnt då för Nilsson står i kö än. Sen fick hon saltlösning och allt möjligt plus att någon tryckte en vattenflaska i hennes hand.

Pengen ramlade ner. Nu fattade jag den konstiga kommentaren. Tjejen i mottagningen trodde att jag visste att det var min vän som mådde dåligt.

Vi har två etapper kvar på vår sjukhustour. Jag ska hämta ut mitt röntgenresultat och sen medicinen. Letar platser för B att sitta på. Vi går långsamt. Hon är skakig.

Alla säger att det är bra med lågt blodtryck istället för högt. Fast kollapsa är inte heller en så trevlig erfarenhet. Vi är överens om att sjukhus ändå är bättre än ute på stan.

Jag gör mig beredd att gå och hämta bilen för att sen plocka upp min vän, men B envisas med att följa med.

Det går bra. Sen kör jag henne hem till dörren.

Av en slump har jag tagit en bild, tidigt den morgonen, på bänken vi alltid träffades vid och satt en stund på med våra hundar. Nu har hon ingen hund. Nu träffas vi inte längre där.

Och vattnet i fontänen är avstängt.

Tänker att det här var en så fin midsommarbild.

Tänker att nästa gång ska jag snoka reda på vem som är dålig istället för att bara tro mig veta.