Kvällen började inget vidare med att äldsta sonen kom hem från boxningen med sönderriven väska. Det var mer än en väska för han fick den i 18-års present från C och R’s son E. Så jag förstår ju att han blir rosenrasande och även ilskan som sprutar om honom förstår jag. Är dessutom tacksam att han gör det här med mig och minstingen och inte på gymmet.

Det är när han börjar gapa om att han VET att det är knasbollens kompisar som gjort det som det hela ballar ur. Han har inte sett mannen där på länge men för några år sedan tränade han ofta på samma gym. Alltså är det mannens kompisar som gjort det. Inget jag säger, som t ex att det är alldeles för långsökt eller att mannen åkte på semester igår med frun, fungerar. Minstingen tappar aptiten och går och lägger sig på soffan istället för att laga till kycklingen de skulle äta.

Sonen fortsätter sitt gapande och tar itu med matlagningen själv.

Vi har utvecklat en känslighet för dessa utbrott som är svår att bemästra. Var och en av oss har en egen strategi. Minstingen försvinner.

Att döma andra när man själv blivit dömd i hela sitt liv. Inget konstigt. Det konstiga ligger i att man inte ser hur galet det är att få fast någon som inte ens varit i närheten av brottet. Att bränna häxor, tänker jag, och försöker som vanligt sopa upp lite smulor och få iväg kvällen mot en någotsånär, om än inte trevlig, i alla fall bra måltid.

Han lugnar sig så småningom och säger att han ska säga till om att det hände nästa gång han går till gymmet. Peka på sin väska och tala om att någon gör otrevliga saker där. Utan att säga något om sina misstankar. Terapin kanske hjälpte trots att han avbröt den, tänker jag.

Sen sitter vi där i trädgården och talar om trans-kvinnor som båda sönerna anser vara ”sjuka i huvudet”. Djupt rotade ide’er om hur man ska vara. Så svårt. Så oerhört svårt just nu. Dömandet är legitimerat överallt ifrån.

Därefter går minstingen igång på gräsmattan. Den är gul. Solbränd. För att jag inte vattnar tillräckligt, får jag veta.

Jag blir sur och arg. Försöker förklara att jag inte vill ha en klafsande gräsmatta (som drar till sig ännu mera mygg) som vi hade vid havet. Att granatäppelträdet som står i gräsmattan inte ska ha för mycket vatten men redan har sin bevattning. Jag klättrar och klättrar på speglar och i mig stiger en ilska från gamla diskussioner och påpekande upp.

Gräs kommer igen. Det gör det varje år.

Liksom jag. Det gör jag varje gång jag faller.

Kommer ingen vart med diskussionerna. De vet bäst. Det gör de för att de är män. Det gör de för att… nu vill jag inte lyssna på mera skit. Resten av kvällen (kort stund innan minstingen drar iväg till tjejen igen) isolerar jag mig med mobilspel och undanplockning i köket.

Väntar på ett nedrans regn som enligt uppgift ska vara nära världens undergång. Två droppar sand från Sahara blir det. Skit också! Inte ens vädret är med mig.

Funderar en del på att jag också dömer. Som den där hunden på fjärde våningen. När en kvinna i parken en dag sa att; -han står där och skäller hela dagen, höll jag med.

Det är inte sant. Den dagen var det ganska länge han höll på. Annars inte.

Varför gjorde jag så?

Jo, jag ville hämnas på hundens matte som sagt till mig inför en annan granne att; min hund minsann gör sig hörd.

Jag är också med och motar häxor till bålet.

Dömer utan att ha alla korten på hand.

Hur blir man kvitt detta?

I morse satt jag med kaffet och blickade ut över min torra gräsmatta och såg små gröna strån sticka upp lite här och var. För visst vattnar jag ibland. Inte så ofta. Men ibland.

Det man vattnar blir grönt. Så småningom.

Om man inte vill att något ska blir grönt. Att en häxa ska blir fast. Ja, då ska man låta bli att vattna.

Kanske är det så enkelt…