I morse rymde jag. Till simbassängen. Jag hade redan tänkt i går morse att jag skulle dit. Sen blev det alldeles nödvändigt efter gårdagen.

Det kändes som att alla slet och drog i mig.

Som om jag skulle kunna fixa allt.

Det var en bror som borde göras mera medgörlig. En hund som borde ha uppfostrats bättre. Jag  som inte  borde gråta för det triggar män (här utelämnar jag min ilska över förbannades statistik som man kan vrida och vända på så att den passar precis). Trigga såna män (om hen nu ska definieras som man) som hotar om giftiga köttbullar när jag vill anmäla.

Till och med Amnesty International ringde och ville inte bara tacka för underskrifterna jag gjort men också ha pengar av mig.

Det blev för mycket.

Klart att alla inte kräver att lilla jag ska fixa allt. Men i mitt huvud blev det en enda stor smäll. Efter explosionen sjönk jag ihop som det lilla knytt jag ofta känner mig. Vart ska jag ta vägen?

Till vattnet, skrek kroppen och jag lyssnade.

Vi, jag och min kropp, simmade längd efter längd.

Vet fortfarande inte vart jag ska.

Fast lite lättare känns det ju.

Som om jag lämnat en tyngd i vattnet.