är så svårt.
Jag som jobbat och jobbar så mycket med mig själv tycker det också.
Om jag skulle fortsätta att älta alla de orättvisor som jag varit med om under mitt liv, som jag ibland gör, så skulle jag kunna fylla flera böcker bara med det.
Att hänga upp sig på sånt som inte har funkat är egentligen så jäkla onödigt.
Det går ju inte alls att sudda ut och gå tillbaka. Inte alls.
Efter några dagars ältande kommer jag fram till att jag måste dosera ner mitt idisslande.
Jag har så lätt att följa med andras ältande också.
Dags att stoppa. Sluta tugga!
Det är bättre att starta om.
Precis som jag nyss fick göra med den här bloggen. Eller rättare sagt, jag var tvungen att starta om mitt tänkande då jag höll på att gå alldeles bananas p g a jag varken kunde läsa andras bloggar eller skriva eget. Fast bara på den fasta datorn. Fast ändå så irriterande.
Det var när jag släppte det ilskna knappandet/googlandet, som inte ledde någon vart, och gick in och tog bort all kronologi och cache (nu ska ni inte tro att jag fattar ett jota för det gör jag inte…fast det kan funka det med) som jag fick min blogg tillbaka. Magiskt! Eller?
Jag tänker att jag borde försöka göra så även i mitt verkliga liv.
Jag tänker att om jag släpper det där som inte funkar så kanske det blir bra i alla fall.
Inte så att jag slutar att göra saker och bara väntar, nej men mera avslappnad fortsätter jag till exempel att vattna ibland. Vet ni vad? När jag tittar närmare på min gräsmatta så finns de där gröna stråna där. Magiskt det med!
Jag kan släppa det jag inte kan ändra; dvs att solen står på fram till tre och bränner obarmhärtigt.
Göra det jag kan; vattna.
Så enkelt!
Nä, det är det ju inte. För det går en himla massa vatten till. Ork också; jag är helt slut på kvällen (bästa att vattna på kvällen så att gräsmattan har hela natten att ta igen sig på) trots att jag vilar efter maten. Värmen suger verkligen. Ältandet lägger till sugande.
Så nu ska jag alltså försöka mig på en mera tillbakalutad framförhållning.
Ni håller väl tummarna?!?
Pranayama i Rom 
Det är bra att inte älta, särskilt det som en inte kan förändra tänker jag. Och att släppa taget om det som inte är mitt. För ibland tror jag saker är mina men när jag vänder på det lite djupare så inser jag att det är någon annans, fast jag hänger upp mig på det. Skrev ett inlägg om detta i julkalendern 2023. Här är inlägget om du vill läsa 🙂
GillaGillad av 1 person
Just det, tror att jag redan läst ditt inlägg. Kände igen. I mitt fall är det inte helt mitt. Till viss del kan man säga för det finns en massa skuldkänslor inblandade. Trots att jag vet att jag ingenting kunde ha gjort. Det är komplicerat med andra ord
GillaGilla
Kanske tänka att det hör till när man uppnått en viss ålder, att man dragit på sig några sådana erfarenheter?
Mitt bä
GillaGilla
Det är jag som är anonym ovan i en kommentar som gick iväg innan den var klar.
Det bästa sätt jag har att stoppa mig själv från att älta är ett portugisiskt uttryck: não faz bem à pele. Alltså: det är inte bra för hyn. Det är så avväpnande.
Fungerar förstås inte på akut starka känslor men definitivt på lågintensivt ältande.
GillaGillad av 1 person
härligt! det är ju så att man gör sig själv illa. Har aldrig hört att det är dåligt för hyn men det är ju helt korrekt.
GillaGillad av 1 person
En helt annan sak. Jag har suttit och läst tillbaka i din blogg. Inlägget om läraren med astma och kroknäsa, på den högstadieskola jag också gått på, några år efter dig. Jag hade inte henne, men rykten går ju tillräckligt på en skola för att jag skulle veta vem som hade det öknamnet. Jag minns henne väldigt tydligt. Då tyckte jag det var lite hemskt hur hånfullt det pratades om henne. Av vem, undrar jag nu. Äldre killar på bussen antagligen, det var där det mesta hånfulla trakasserande nådde mina öron. Fast samtidigt hade jag väl någon aning om vilken speciell person hon var. Hon gav liksom inte avkall på sig själv. Minns att hon hade en stor gammal mercedes som hon inte gav sig på att backa ut från lärarparkeringen innan den där raden av bussar till kommunens alla hörn gav sig av. De tog ju upp plats. Men hon satte sig helt stilla i bilen och väntade. Jag har också boken, den ville jag absolut läsa när den kom. Har den kvar fast i föräldrahemmet. Omslaget är också så fint. Hennes syster är en av mina favoriter bland svenska konstnärer idag. Väldigt säregna bägge två, men nog på ett fint sätt. Om jag åker till Skåne igen i sommar hoppas jag hinna se hennes stora utställning.
GillaGillad av 1 person
Åh den vill jag också se. Jag åker ju nästa vecka. Tack för tipset!
GillaGilla
Ja det är väl det svåraste av svåra. Att det är tungt att bära på brukar hjälpa mig.
GillaGillad av 1 person