Varje morgon klockan fem, circa, gnäller hunden och vill ut.

Det är ett väldigt soft gnällande. Som för att inte störa men ändå göra sig hörd. För att han bara inte kan hålla sig längre. Vilket inte är konstigt alls. Vi går bara ut på morgonen. Visserligen två rundor men ändå. Resten av dagen masar vi oss runt som två spöken i jakt efter bästa svala punkten.

Man får skylla sig själv om man inte vill ha luftkonditionering. Fast hunden var aldrig tillfrågad förstås. Och jag har ju ingen päls…

När vi gått den där nödvändiga (riktigt nödvändiga) rundan runt kvarteret vill hunden ut i trädgården. Klockan är då runt halv sex. Först har jag varit lite tveksam till detta. Rädd för att han ska hitta någon anledning, vilken som helst, att skälla upp hela kvarteret på fötter. Det ses ju inte med blida ögon eller öron heller för den delen.

För bara några dagar sedan satte jag mig därför i ett trettioett gradigt vardagsrum och mediterade med den trånande hunden liggande i köket med nosen pekande ut.

Sen gav jag upp. Det är ju så mycket skönare där ute. Han har rätt min rådgivande Guru.

Det är i trädgården vi ska vara.

Hittills har vi klarat oss från skällande. Ingen vettig italiensk hundägare är ute och promenerar klockan sex på morgonen. Eller, de som gör det gör så utan att min hund lägger märke till dem. Fast de är ju dofterna också…Nåja, det fungerar alldeles utmärkt.

Hunden gräver upp och ner sin äckliga tuggis och jag mediterar.

Så nöjda båda två.

Meditation och självmassage står på min priolista. Ibland tillkommer yogan. Det beror lite på min dagsform.

Jag till och med kröp tillbaka till sängen en morgon efter promenaden. Sov en pyttestund till.

Känner verkligen in.

Fast allt som oftast tar jag min meditationskudde och boar in mig på mattan.

Myggen är aktiva vid denna tid så jag tar med mig en spiral som jag låter stå tänd intill. Det funkar sådär. Jag som aldrig haft särskilda problem med myggor (förutom i Grekland då) känner mig hårt angripen. Ibland får jag spreja ner hela mig innan jag går ut. Verkligen ingen dans på rosor (om man ska vara petig så är rosor förbaskat taggiga också).

Det är så tyst vid fem/sex på morgonen, tänker jag först. Sen hör jag de där gröna papegojorna. Det är full fart på dem redan. De skriar så det ekar bland husen eller kanske inte riktigt men ljudet blir expanderat när inget annat hörs.

Där var jag snäll för om jag lyssnar riktigt riktigt noga….äsch, behöver inte anstränga mig alls…så dundrar grannarnas luftkonditioneringar för fullt.

Det blir aldrig helt tyst i denna stad.

Så är det bara.

Men vi kan väl säga att jag hittar de stunder som är optimala för att sitta med mig själv.

Tack vare min hund.

Sen kanske man bör tillägga att det ingår också i en bra meditation att kunna göra det med störningsmoment.

Bra träning alltså.