Redan onsdag igen.

Tiden rusar fram och jag har börjat min nedräkning.

Fem dagar kvar tills jag reser.

Hur ska jag hinna allt?

Måste jag hinna allt?

Vad är allt?

Visst kan man resa med otvättat hår, utan nagellack på tårna och fel kläder i resväskan.

Går hur bra som helst och det skulle inte vara första gången det händer.

Ändå är jag där med mina tokiga ”måsten”.

Städa. Måste jag det?

Bulldozern ska ju vara kvar en vecka till. Jag har ju kontrollören i form av minstingen som kommer hit och kollar sen. Ja ja, han kommer inte att ha tid att städa men ändå. Ska nog lägga ner dessa tankar och så blir det en bonus om jag lyckas köra ett varv dammsugare.

Bra att jag måste koncentrera mig på musiken idag.

Glömma bort allt det där andra en stund.

Så here we go;

vi var på en konsert, min ständiga kompis B och jag, vi såg ett coverband för Pink Floyd. B var på det riktiga bandets föreställning i Venedig 1989 (året då jag träffade mitt numera ex). Hon säger att hon visserligen såg dem som små myror men ändå. Hon såg Pink Floyd ju!

Vi enas om att Moon Head, fast de inte är de riktiga, är mycket bra.

Mitt hår reser sig på armarna när tjejen som sjunger i bandet tar ton i The Great Gig In The Sky

Hon är såååå bra!

Nästan bättre än det jag hittar på Spotify.

Jag är en sucker för kvinnliga röster. Detta känns dessutom som ett primalskrik. Inte för att jag riktigt kan komma upp så högt men det spelar ingen roll. Jag ska inte stå på scen. Bara få utlopp för en massa skit. Så jag sjunger med bäst jag kan. Bara ljud som kommer ut ur mitt innersta. Ett flöde utan några regler. En enorm känsla. Massor av gåshud.

Så känner jag för denna fantastiska bit musik utan ord.