Först är det äldste sonen och jag i bilen. Han säger; såg du den där miniduvan som dök ner precis framför motorhuven?

-Nej, jag såg den inte men om jag sett den är jag säker på att det inte vara en ”miniduva”.

Min son har den där irriterande vanan att definiera alla fåglar duvor. Det finns miniduvor, stora duvor, rovduvor och konstiga duvor (har ej förstått den sista kategorin än). Inte för att jag begär att han ska kunna alla de olika sorters fåglarna men åtminstone skilja på en duva och en sparv. Där i bilen kommer jag inte på vad sparv heter på italienska. Det kommer sen; passero.

Nåja, det var ju inte en lektion i ornitologi så jag låter det falla. Han kanske kommer att lära sig en dag.

Jag har ju ett speciellt förhållande till fåglar och när vi sen en kväll sitter i trädgården flyger det en mycket liten fågel ut och in ur buskarna. Jag kan inte se vad det är för en för ljuset har börjat dala ordentligt men igen suckar den där ungen; duva.

Strax därpå får han mig att glömma om alla duvor i världen för han berättar att han har bjudit in farfar, pappa och lillebror på en barbeque när jag är borta.

Först blir jag rosenrasande. Att de ska komma hit när jag är borta är för mycket för mig. Att de går runt här bland mitt privata stör mig oerhört.

-Men mamma säger sonen, där jag stökar runt i rena ilskan som vanligt i köket, jag bor också här och de är mina gäster.

Javisst, han har rätt. Jag har överreagerat igen.

Jag måste djupandas. Koncentrera mig på det jag gör. Använda allt det jag lärt mig i meditationen.

Tror att jag lyckas.

På natten drömmer jag att jag bor i en ny lägenhet. På min tv visas mitt ex lägenhet där jag satt upp kameror. Jag blir störd av att se honom traska runt naken. Ta på dig något! Slusk! Vad det är jag vill se vet jag inte men helt plötsligt är han där i min nya lägenhet. Påklädd förvisso men jag har inte hunnit fatta att han är där och ber till alla gudar att han inte ska vända sig om och se vad som visas på min tv. D v s hans lägenhet. Han lägger aldrig märke till det och när han försvinner iväg, kanske till badrummet, försöker jag stänga av kanalen där jag ser rakt in i hans vardagsrum men det går inte. Jag hinner få panik innan jag kommer på att jag bara kan byta kanal. Mitt i lättnaden vaknar jag.

Det får mig att tänka på hökar. Att jag är utsatt för hökar. Bilden av surkarten som har valt ut min hund som målbild för ilskna utfall där han står i fönstret och ser ner på mig när jag försöker locka hunden på andra tankar än att skälla på hundar som går förbi.

Hökar som väntar på att jag ska ge mig av.

Jag var till och med en hök i drömmen.

Varför är det så här?

Alltså, varför har jag denna känslan med mig hela tiden? Till och med ända in i drömmen.

Att det sitter en hök och tittar ner på mig hela tiden.

En rovduva.

Eller är det rent av jag själv…