När jag är här i Sverige blir jag smått…eller ordentligt besatt av alla dessa glador som flyger över vår by.

En morgon har jag både mobil och kamera redo då de seglar in över mitt huvud. Jag säger inte att jag kan ta på dem men nästan. Deras visslande läte skär genom luften.

Innan jag har fått igång fingrarna så är gladan en prick i skyn.

Samma kväll när vi just ätit färdigt ute, för när de är tjugo grader och sol bör man sitta där och huttra (jag är ju halvitalienare), kör en traktor igång med gräsklippning ute på åkern strax bredvid.

Helt plötsligt kommer de från ingenstans. Massvis med glador. De cirkulerar över traktorn och ibland dyker de rakt ner. Antar att det kommer ut en hel del med gratis godis från gräsavfallet.

Jag rusar bort med min stackars mobil i högsta hugg. Det blir som det blir men jag är helt tagen av denna fantastiska show.

Det blir då inga mästerbilder och nu i efterhand undrar jag ju såklart varför jag inte försökte filma istället. ”Bak efter kommer rumpan på katten”.

Grannen stod där också med sina små barn och inte vet jag om det var traktorn som var mest intressant för dem men spektaktlet var magiskt.

Att se så många rovfåglar jaga tillsammans är något som tar andan ur mig.

Så när traktorn stänger av motorn står jag kvar och ser gladorna fortsätta leta efter något mera att äta.

Då hör jag min fars röst någonstans i bakgrunden; – ja det var minsann ett ”gladpack”!