Jag lämnade hunden på platsen han kommer ifrån dagen innan jag reste till Sverige.

Gick omkring länge och tänkte att jag inte ville alls. Att jag skulle vilja ändra om allt, köpa box och ta med honom. Fast det kändes fel i hjärtat att utsätta honom för en flygresa på gamla dar…

Så jag körde med tungt hjärta ut mot Viterbo och lämnade honom där. Denna gången gick han glatt och utan minsta knyst med S och P in. Som om han gjorde mig en tjänst. Inget bakåtbackande som i december. Inget bärande och inga sorgsna blickar.

Jag vet att han har det bra där. Det sa jag till S också. Fast vi har blivit så mycket tajtare, han och jag, under detta svåra år. Det är jag som inte riktigt klarar att vara utan honom. Det vet jag ju.

Innan vi åkte hade vi såklart promenerat tidigt på morgonen. Han hade suttit bredvid på min meditation. Sen ville han gå ut igen. Jag som vet mycket väl att när han ber om det så är det alldeles nödvändigt. Så trots att jag tänkt mig lite småplock för att sen gå rakt ner i garaget och köra dit sa; okej då, men det får bli en snabbis!

När vi kom ut på gatan gick vi rakt på två äldre kvinnor som jag sett ofta här omkring. Jag tror mig minnas att det är de två kvinnorna som haft en musikaffär i närheten av där vi bodde innan. Systrar är de.

Nu slumpade det sig så att vi gick samma väg. – Åh, han lider också av värmen! sa den ena kvinnan och lät min hund nosa på hennes hand.

Sen berättade de om deras far och att han alltid haft hundar. Alltid fick de följa med i hans bil då han körde runt som elektriker på olika jobb. Att en hund troget suttit bredvid honom och hållit honom varm då han somnat en kväll i bilen.

De säger att hundar är bäst.

Jag svarar; – ja, men de skäller!

Då säger den ena kvinnan att hundar skäller när det finns något att skälla på.

Jag tänker att jag önskar mig fler människor som de. Helt utan irritationer och ilska på det som finns omkring dem.

Varför ska det vara så svårt att finna?

Vi skiljs åt framför kyrkan.

De ska gå in på mässan.

Min hund ska utföra det alldeles nödvändiga han drog mig ut för.

Eller kanske vara det bara för att träffa dessa kvinnor…

För att jag behövde se att det faktiskt finns sådana människor också.

Jag tror ju att min hund vet mitt bästa.

Han följer sin instinkt.

Instinkten som vi knepiga människor glömmer bort i vår hets på att komma fram.

Medan jag snurrar in mig i dessa tankegångar får min hund nya vänner.