När jag bokade vår resa till Sverige var det stört omöjligt att finna ett direktflyg hem som hade mänskliga tider där man inte måste sova i Danmark för att klara av att komma i tid.

Det fick till slut bli med mellanlandning i Oslo. Helt galet för en skåning. Först åker du neråt med tåg och sen uppåt med flyg. För att sen åka neråt igen med flyg. När jag bokade tänkte jag såklart; det blir bra ändå.

Ju närmre vi kom hemresan desto mera kände jag ett molande i mig. I magtrakten. Den som talar om för mig att något är fel.

Då jag inte hade något val. Hålla på och boka om bara för en känsla liksom. Vem gör så???

Förresten skulle sonen jobba dagen efter. Hade redan fått jobbtider.

Förresten skulle jag hämta hunden dagen efter. Hade redan hört med pensionen.

Kvällen innan hände något som gjorde att jag reste inte bara med otäcka känslan utan även en gnagande sorg. Vet inte om jag någonsin kommer att berätta om det. Vet inte om jag någonsin kommer att skriva om det här. Det känns så personligt. Så svårt.

Nåja, resan då?

Redan på Kastrup var det problem. Ett plan som skulle till Milano stod på vår utsatta gate. Det efterlystes personer. ”Milaneser” snäste sonen ilsket, som skåningar om Stockholmare ungefär, när klockan tickade på. Sen kom de. Fullastade med kassar.

Milanoplanet backade ut och vårt körde in och spottade ut passagerare. Klockan tickade.

När vi äntligen satt ombord och fick okej från kontrolltornet var vi en halvtimme försenade. En halvtimme på en redan snäv mellanlandning. Jag kunde inget annat än att rysa och försöka sitta lugnt.

Sonen fortsatte muttra om Milanotypen trots att piloten ursäktade med att det var trafik i London där de kom ifrån med vårt plan. Spela roll, tänkte jag, vi är försenade ändå.

När vi äntligen landade i Oslo 16.25 med vårt knökfulla plan där alla for upp och drog ut sina väskor och ställde sig i gången samtidigt som vi såg att det kördes fram bussar istället för finger förstod jag nästan hur det skulle sluta. Vårt plan till Rom skulle gå 16.45. Kan man vägra följa med bussen och springa? for genom mitt huvud. Knappast. Särskilt som jag inte hade en aning om vart jag skulle springa. Tror inte gps funkar på flygplatsen. Och väskorna då?

Nåja, hade kollat innan om man missar så fixar de biffen. Väskor också. Trots det kände jag inget lugn alls.

Vi sprang till gate D8 som stod som vår. Nästan längst bort. De hade redan en annan destination skriven ovanför. Ingen personal. Jag sprang till den bredvid. Nej, de har redan åkt.

Man väntar alltså på fucking milaneser men inte på två halvromare!!! Så arg jag blev. Så ytterst galet arg.

Min son visade sin bästa, helt oväntade sida, tat’ lugnt. Vad gör vi nu?

Jag haffade en annan personal. Som sa att jag, som sprungit fram och tillbaka som en tok innan min son stoppade mig, skulle gå ner och ut till biljettombokningsdisken.

Eftersom min hjärna redan kokte fattade jag fast ändå bara hälften. Yrade ner och ut och vad tusan sa han sen???

Fråga i informationen, sa min kloke son. Så klart. I informationen stod personalen redan med uppslagen karta och diskuterade något med en spansk äldre kvinna. Jag väntade tålmodigt lite innan jag harklade mig och frågade rakt ut vart i helskotta (nåja, sa inte riktigt så) vi skulle gå.

Hittade dit. Ställde oss i kö. När vi äntligen kom fram och killen i luckan börjat knappa in våra bokningar plingade ett meddelande om ombokat flyg på min mobil. Till morgonen efter. Va? Men? Alltså?

Helt lugnt förklarade killen att vi skulle gå över gatan och boka in oss på ett hotellrum som Norwegian betalade. Han gav oss boardingcard, väsktaggar och ett visitkort med adressen dit vi skulle skicka eventuella kvitton. Jag frågade om väskorna och han sa, tyckte jag, att vi skulle hämta ut dem omedelbums. Sen när sonen frågade så visste jag inte och mina jäkla ögon, som dropparna tog slut till, bara rann och rann och jag gick tillbaka och avbröt killen igen och visst skulle vi hämta väskeländena nu. Ja ja, bara att gå ner och hämta.

I hjärnan snurrade att man inte får komma in i väskhämtningen hursomhelst när man en gång gått ut. Av erfarenhet som år av resenär.

Så jag gick tillbaka till infon där tjejen fortfarande förklarade för den spanska äldre kvinnan något på kartan. Nu väntade jag inte. Hallå, var hämtar man väskor? Där borta, hon pekade på en stängd dörr, det kommer ut en kille en gång i timmen. Fråga honom.

Alltså hade vi en halvtimme att vänta. Jag sjönk ihop som en säck på golvet. Ingen rör sig härifrån.

Från min fantastiska plats såg jag hur tjejen i informationen fortsatte diskutera med den spanska kvinnan. Hjälp! Vilket tålamod.

Klockan sex kom mannen vi alla väntade på. Ja, vi var såklart inte ensamma om att vara utan väskor. Några hade redan gjort anmälan. Några, som vi, kom färska (eller lättkokta) från planet.

Han visade oss in och bad oss fråga i luckan för vårt flygbolag först innan vi ställde oss vid banden.

Tjejen där knappade in våra luggagetags och sa efter ett telefonsamtal att vi kunde hämta våra väskor på band 1.

Jag satte mig på en bänk på sonens uppmaning och han cirkulerade kring bandet som kastade upp väskor till ett gäng glada norska familjer som precis kommit från Palma.

Sonen kom då och då tillbaka till mig och bad mig boka hotellrum. Han hade googlat på det som Norwegianappen föreslog. Inte det trista som killen i biljettluckan sagt. Ja, vi var ute och kollade innan vi väntade på väskkillen.

Med nu tårforsande ögon försökte jag klicka fram det igen. Bokade på min sons namn. Det gick lätt. Tänkte inte att jag kanske också borde vara med. Min hjärna tillät inget mera.

Den är liksom inte den samma som den 24-åriga tågluffarhjärnan som hittade ett litet rum en kväll i Grekland året då den träffade sonens far. Då när två av medresenärerna gjorde sig redo för att sova på stranden och en satte sig ner och grät. Det var liksom en helt annan sorts hjärna då. Färsk. Mera problemlösningsbenägen.

Nu är det tur att jag har en 22-årig hjärna med som ser allt som ett äventyr och inte ett enormt berg att bestiga i ständigt tårregn från motarbetande ögon.

Efter en halvtimme säger dock den unge äventyraren att vi kanske måste ge upp eller om jag vill, vänta tio minuter till. Norrmännen har redan dragit vidare, med sina tjoande barn, och bandet har stoppat. Han säger att han kollat även väskor som står uppradade längs väggen. Vår finns inte där heller.

Tillbaka hos Norwegiantjejen får vi veta att våra väskor inte hittats. Hon säger något om att de ibland skickas till ett väskhotell och sedan skickas tillbaka. Så om de kommer under natten lovar hon att skicka ett meddelande. Hon jobbar till två.

Slokande och ordentligt trötta, eller jag trött, går vi för att leta upp hotellet. Min googlemaps säger 6 minuter med bil och 38 minuter till fots. Sonen säger att om vi går rakt igenom parkeringen så ska vi komma rätt snabbare än 38 minuter. Det är 13 grader kallt. Våra jackor ligger i resväskorna. För man behöver inga jackor när man landar i Rom i augusti ens en kväll klockan 20. Tänker att jag ska dö frysdöden i mina tunna sommarkläder där jag stapplar efter min långbente unge. Han tar några fyramila kliv. Vänder sig om och ser mig i all min ynklighet och säger; okej, vi tar en taxi då för det verkar inte som du tycker detta är så kul. Ha ha ha, nä verkligen inte.

Det ska finnas en shuttle men vem orkar leta.

Taxichauffören har aldrig kört till detta hotell. Som om det inte räckte med äventyr tänker jag. Men han hittar ändå. Kör förvisso runt hela då han inte vet var ingången är och vi ännu mindre än honom.

När vi äntligen står framför hotellreceptionen förstår jag min miss.

Jag är inte inbokad. Bara min son. Men. Alltså. Ett dubbelrum. För en natt. Vi ska resa igen i morgon tidigt. Receptionisttjejen säger att hotellet är fullt så jag bör verkligen boka in mig. Tjejen ser att jag håller på och bryta ihop. Fipplar med den jävla jävla appen som man måste fippla med och jag hatar helt plötsligt alla appar i hela världen. Sonen säger något på italienska om att; ser du inte. Nä, jag ser ingenting längre. Mina ögon bara rinner och rinner och kanske är det nu riktiga tårar också. Ge mig en skitsäng vilken som helst. Jag kan sova i receptionen.

Tjejen kommer över på vår sida. Jag vet inte om jag klickat rätt till slut eller om hon ger oss sitt okej för att hon ser att jag inte klarar mera för idag. Sen får vi mat-vouchers och biljetter till shuttlen till morgonen efter.

Det är bara att leta reda på rummet. Yrar runt lite men hittar snart dit.

Sonen är eld och lågor för på hotellet finns ett gym. Öppet hela natten. Åh, precis vad man behöver ju.

Ursäkta, men kläderna ligger i resväskorna, påpekar jag lite väl syrligt.

Han har såklart extrakalsonger, shorts och t-shirt i sin ryggsäck tillsammans med gympaskor. Alltid redo.

Jag känner mig som en hundraåring som bara vill sitta på en strand och glo på havet.

Medan sonen röker ringer jag min far. Va, inte i Italien? Nä, just det. En avstickare.

Sen äter vi varsin burgare som ingår i Norwegian paketet. En med glutenfrittbröd till sonen och en halloumi till hans vegetariska mamma. Han bjuder mig på ett glas dyrt rose’ vin som inte ingår. Känner nog att han behöver trösta sin mammuzza, som han hela tiden kallar mig.

Efter maten går jag upp och lägger mig och läser. Ställer väckaren på mobilen till klockan fyra morgonen efter och sonen traskar lycklig iväg till gymmet efter en stund.

Fortsättning följer….