hade vi precis landat och styrde vår väg mot väskutlämningen.

Vi hade ingen aning om hur det skulle gå eller hur lång tid det skulle ta innan vi fick någon som helst klarhet i var vårt bagage fanns.

Sen gick det ju bra. Det blev ett lyckligt slut.

Det vi inte visste då var det som också kan skita sig i en simple hundhämtning.

Jag hade redan insett kvällen innan när vi satt där på hotellrestaurangen, och försökte få ordning på alla tankar, att jag inte skulle hinna på något vis i världen att hämta hunden klockan 12 om vi landade 10. Det tar minst en halvtimme hem med taxi och ofta mera. Som sagt hade vi också det där väskmysteriet att reda ut.

Så jag skrev till S och undrade om jag möjligtvis kunde komma kl 15 istället då våra flyg rört ihop sig. Dagen innan hade jag redan diskuterat med S om priset. Jag frågar alltid innan hur mycket pengar jag ska ta med mig. Kortbetalning existerar inte där. Vi får ju ”vänpris”. Jag fick en smärre chock när summan hon skrev var 20 euro mera än i vintras trots att det nu handlade om mindre dagar än då. Min egen huvudräkning gick inte alls ihop. Undrade om de kanske hade en annan tariff på sommaren nuförtiden som jag missat. Då gick hon i gång på höjda priser och orimliga krav från alla och att de funderade på att lägga ner pensionen för hundar. Försäkrade henne om att jag visst skulle betala. Att jag bara undrade. Att prio för mig är att min hund har det bra.

Det kändes väldigt märkligt. Noterade i min skalle att jag borde ha kollat på deras hemsida. Det gör jag aldrig. Tänker att man får informationen man behöver vid lämningen eller kanske, det skulle jag önska, vid bokningen.

Så nu skulle jag alltså ”krångla” igen. S skrev tillbaka att hon inte kunde klockan 15 men skulle fråga R som jobbar hos dem om han kunde vara där då.

Sen blev det tyst.

Morgonen efter skrev hon att om jag var säker på att komma prick 15 kunde hon vänta på mig annars fick jag vara vänlig och komma klockan 19 då R skulle vara där.

Så på väg mot väskutlämningen tryckte jag dit ett JA. Att jag var säker på klockan 15. Gott om tid ju.

Vi hann både hämta ut väskor, åka hem, dra ut det mesta ur väskorna och äta lunch.

Sen la jag mig på sängen en stund. Pillade på mobilen. Funderade på om jag skulle kunna lämna sonen tidigare vid jobbet och sen köra direkt till hunden.

Då kom sonen. Han påminde mig om tiden. Klockan var helt plötsligt kvart i 14. Det tar tid att låsa upp boxen i garaget, backa ut bilen och stänga boxen igen. Det tar en cirka en timme att komma till pensionen. Jag fick eld i baken. Som om jag lämnat min hjärna någonstans på hotellet i Oslo. Som om jag bypassat faktumet att det tar lite tid att få ut bilen. Som om jag aldrig tänkt att jag skulle lägga till extra tid för att vara alldeles alldeles mera prick i tid.

Det gick lätt som en plätt ut ur Rom. Ingen trafik alls. Semestern är i full gång i augusti ju. Inte heller var det nämnvärt med bilar utanför Rom. Det här går bra. Det här går perfekt.

Tills det var ungefär en halvtimme kvar. Då tvärstannade den hyrda minibussen från Polen framför mig som jag kört om innan svärande då de stod stilla där man absolut inte ska det och som sen kört om mig igen. Efter en liten stund kom en bil från andra hållet. Föraren gjorde tecken att vi alla skulle vända om. Jag drog ner rutan. Hon sa; olycka. När jag vände om såg jag att hela vägen var avstäng. FAN! Det som aldrig händer har hänt. Bilen framför mig, som inte längre är polackerna för de har redan dragit, köra ut på en grusväg. Jag tänker att om jag bara tar mig till sista stora avtagsvägen kommer gps, som jag nu satt på, att hjälpa mig till vägen mot Nepi då den ju borde ha registrerat olyckan. Det gör den inte. Den tar mig tillbaka till samma ställe igen. Rakt i fängelse utan att passera GÅ.

Vänder om. Kan hända att jag skriker rakt ut att livet fan är orättvist. Kan hända att jag förbannade mig själv och alla idioter som befann sig på en sketen väg i augusti då alla egentligen borde ligga på stranden och sippa svalkande drycker och framförallt inte sitta i en kokande bil med AC på högvarv för att hämta hundar. Eller jag vet ju inte vad de andra ska…Men skrika ut min ångest hjälper lite.

Följer efter en tysk bil ut på den okända vägen bilen jag såg köra ut på vid förra varvet. Sen ser jag grus bara. Grus som flyger upp över min bil. Grus som höljer in mig och tysken i ett enda stort moln där vi inte vet om vi kommer att hamna i helvetet eller himlen när vägen tar slut. Gps’n vet varken in eller ut först. Sådana vägar kör ju inte Googlebilen. Men sen kommer den till sans. Jag måste vara nära en stor väg snart.

När molnet skingras och tysken försvinner i horisonten kör jag vatten och vindrutetorkare på bilrutan, stannar vid vägkanten och försöker ringa S. Det här kommer aldrig att gå. Klockan är snart tre och maps visar 22 minuter kvar. Då inga signaler går fram (telefoner fungerar inget vidare ute i skogen hos S och P) skickar jag ett meddelande med sorg i bröstet. När ska jag komma istället? Ikväll kl 19 eller kanske hellre i morgon bitti?.

Kör en bit till. Hamnar i vackra Sutri. Parkerar vid amfiteatern och ser att S har svarat; ”hur lång tid ger din gps?”. Cirka 19 minuter, svarar jag. – ” Kom, jag väntar!

Far iväg som en tok. Tänker att vägen dragits ut sen sist. Så långt från Sutri är de inte. Väl.

Det känns som jag kört i en hel evighet när jag äntligen sladdar in vid pensionen. Hela S familj sitter i deras bil och väntar. S står utanför grinden med min hund i ett av deras koppel. Hon får kuvertet med pengar. Jag får hunden medan hon snäser ett ” vi är sååå försenade!”.

Min hund verkar chockad medan deras bil far iväg sätter jag fast honom i bilselen, hänger deras koppel på grinden och funderar på de där extra 10 euro i kuvertet som jag var tvungen att låta vara då jag ingen växel hade. Inte heller min son kunde hjälpa mig med det.

Hunden kryper upp på passagerarsätet och vi kan äntligen köra hemåt.

Gpsn visar snyggt vägen som jag visste fanns till Nepi istället för olycksvägen. Den kan om den vill.

Vi kommer lyckligt hem. Hunden är så skärrad att han bajsar lite diarre’ över stenarna som ligger innan porten. Jag häller vatten på. I lägenheten går Wish direkt till vattenskålen. Han verkar nöjd med att vara hemma. Jag är så nöjd att han är hemma.

Sen har jag inte hört något från S. Inte så att jag måste ha min växel nödvändigtvis tillbaka.

Pengar är bara pengar.

Nej nej, fast gesten. Den där ni vet ”att man sett.” Den skulle jag ha önskat mig ändå så där en vecka efter. Också för att min hund faktiskt kommer därifrån och att vi alltid lämnat honom där när vi rest till Sverige. Vi är ju så att säga stammisar.

Kollar deras hemsida. Nu står det 20/30 euro istället för 15. Va?

Funderar på en vän som startat hundpension.

Det är ungefär lika långt till hennes ställe.

Fast hon älskar min hund på riktigt.

Kanske bäst att fråga redan nu för nästa eventuella resa…

Man måste alltid ha en plan B.

För allting kan skita sig.