Jag går inte särskilt ofta på utställningar.

Det bara blir inte av.

Förr tänkte jag att det är för att jag inte förstår konst.

Som om jag förstår allt som sjungs eller spelas på en konsert. Ändå går jag på konserter.

Som om jag förstår allt som skrivs i en bok. Ändå läser jag böcker.

Även filmer eller teaterpjäser är inte alltid klara för mig. Det hindrar inte att jag ser dem.

Så när Annannan, skåning som jag och utvandrad som jag fast till Portugal (ja, vi nosar upp varandra även utanför Skåneland ha ha ha!), kommenterade på detta inlägget att hon sett att Madeleine Pyk ställer ut i Bästekille från juni till november, var det klart att jag måste dit när jag nu var hemma i Sverige.

Läste om boken. Den, som Madeleines syster och min lärare (klassföreståndare också) AnnMarie skrivit.

Det var ju deras barndom hon beskrev. En lekfull och busig barndom full av djur och upptåg.

En kompis hakar på. Eller hon kör mig för hon vill också se utställningen.

Först kör vi till Kivik. Går en promenad. Köper med oss äppelknyten som vi äter vid stranden medan vi talar om livet. Om att vi åldras. Om hur vi absolut inte vill bli.

Sen beger vi oss till Fabriken där utställningen finns.

Där går vi runt i en värld full av kaniner, hundar och tigrar. En del är i svartvitt, Pyks sjuka del i livet framförallt. Det mesta är med mycket färg. Samma barndom som beskrevs i boken ser jag gå igen i tavla efter tavla. En hel del resor återspeglas. Under en del av sin karriär fotograferade hon. En del av fotografierna finns med.

Läser sen att tigrarna är inspirerade av hennes lillebror. Hon tyckte att han, som liten, var som Tiger i Nalle Puh, kringhoppandes.

Jag tycker mycket om hennes lekfulla sätt. En film visar hur hon använder saker hon hittar i naturen för att skapa konst.

Man blir glad av hennes tavlor även om allt såklart inte alls var glädje i hennes liv. Hon var intagen på psyket i mycket unga år. Flera gånger.

Madeleine Pyk fyllde 90 år i februari.

Googlar om henne och hittar detta.

Jag vill också bli som hon vid 90.

Görandes det jag brinner för och omgiven av roliga saker.

Jag vill också vara så mycket vid liv fast man är krockskadad av det samma.

Utställningen är en hyllning till livet och leken.

Så som jag ser det alltså.

Kan hända att jag också är präglad av stunden på stranden med min bardomskamrat förstås…

Sen åker vi hem och jag går raka vägen med far till konserten hans bardomsvän och dotter håller.

Det känns som det går en röd tråd genom hela denna dag i konstens tecken.