Hon satt låg halvlåg där i soffan i det nu tysta huset och undrade vad som hänt. Hade tåget kört över henne igen? Flera gånger? Tystnaden bröts av tv-ljudet från ovanvåningen. I små vågor kom den ständiga Ace Ventura eller Top Gear eller Vasaskeppets nya fynd in. Genom ett hus som tycktes sucka i efterdyningarna av tågets framfart.

Han som visat sig vara den vuxnaste vuxne, och gjort så att hennes mun fortfarande inte riktigt stängts, satt i andra soffan. Den där häpnaden, när någon man oroat sig för, gått igenom sömnlösa nätter för och suttit i ändlösa möten om helt plötsligt står där mellan två frustande tjurar, fanns kvar.

Han höll tjurarna separerade. Tog sig själv och sin bror som exempel när syskon, döda som levande, baktalades. Så skulle aldrig hans bror säga om honom inför andra även då han varit sååå arg och ledsen för allt denna mediator utsatt sig och sin flock för. Aldrig.

I den fullständigt galna pajkastningen som skreks ut i; du sa, du gjorde, du är, hörde hon de där sakerna som skär in som knivar i redan öppna sår. Avslöjade, delvis, anledning till år av tystnad. Tystnad som skaver. Tystnad som tär.

När någon fick i sitt ansikte att hans far nog inte var hans far visste hon bara inte om hon skulle skratta eller gråta. Skratta för att han är en exakt kopia av sin far. Den som alltså inte, enligt skriktjuren, skulle vara det. Gråta för att kopian av sin far aldrig fick lära känna honom då han var mycket liten när fadern dog.

Det var mycket låga slag. Skrik som aldrig tog slut. Ord som inte hörde dit.

I allt detta stod den där märkliga Fenixmedlaren och helt plötsligt befann de sig på gården för allt hade blivit för mycket och Fenix kramade till höger och vänster eller om han redan gjorde det där inne…eller både och…

Kramar såsom hon har tjatat om att man ska. Att beröring är viktigt. Även om den kanske inte alls tas emot i den stunden så händer något. Huden skickar vidare ner i djupet. Oxytocinet kommer igång. Minnet av kramen eller handen på armen lever kvar. Tror hon åtminstone.

Mediatorn sa ifrån sin soffa när hon påpekade hur jävla bra gjort det var av honom att; ”äsch det ledet ingen vart”. ”Jo, det tror jag”, svarade hon, ”du är ju resultatet av alla mina tvångskramar. Av alla de stunder jag fångat in dig när jag egentligen skulle ha velat slå dig hårt”.

Hon fick ett ”äsch” till i ryggen då hon, efter att ha tagit mod till sig, gick upp för trappan för att fråga på vilket vis hon har ”problem liksom den döda systern”. För det skavet fick hon ta itu med själv.

Luften är tung däruppe. Sällan öppnar man fönster. Ofta vispar bara takfläkten runt med den gamla luften. Bordet ser övergivet ut liksom alla andra saker där finns. En ständig trötthet har lagt sig som ett spindelnät över allt i rummet.

Tjuren som hade förvandlats till soffpotatisen igen tittade snett på henne då hon sjönk ner i läder- eller om det var konstlädersoffan som alltid känts alldeles för stor för det lilla tv-rummet.

”Får jag fråga en sak?”, sa hon medan hon svalde hårt. ”Visst”, kom svaret halvt ointresserat med de där nästan osynliga axelryckningarna som ackompanjemang. Som spela roll ungefär.

”Vad är det som gör mig till ett problem?”, sväljningen lite lättare. Som att tärningen är kastad. Nu är det upp till fienden.

” Jo, du kommer hit och bestämmer. Vill försöka få oss att bli vegetarianer”, med en halvblick på henne och en halv på tv-n.

Chocken över ännu ett tåg.

Chocken över ilskan som det blev sagt med. Århundrade av ilska.

Tamt försökte hon säga att ”Du är aldrig med och bestämmer vilken mat vi ska äta. Du försvinner upp hit”

Svaret kom med den där förbannade offerkoftan på: ”Det är inte lönt. Du lyssnar inte”.

Tusenårig offerkofta som burits även av andra i detta hus.

Man säger inget och ändå ska alla förstå.

De andra lyssnar inte på det som inte blir sagt.

Hon går därifrån med en känsla av att aldrig komma någon vart.

Att det alltid kommer att handla om att huka sig när pajkastningen är igång.

Att det inte kan bli som hon hade planerat för det finns för mycket osagt som ligger kvar och puttrar och som aldrig kommer att sägas för att ”det är inte lönt”.

Hon går därifrån med säkerheten att hon i alla fall reser sig upp varje gång tåget kör över henne.

Andra har inte den orken.