Så har det gått nästan 20 dagar sedan jag rörde gitarren.

Tänker att jag bör, för mig själv, plocka fram den.

Lovade hjälpa till på barntimmarna igen. De är utan barntimmeledare och undrade om jag kan hoppa in tills de hittar någon. Såklart att jag kan. Fast med blandade känslor. Jag skulle ju något helt annat som kommer av sig hela tiden. Kul att sjunga med barn igen. Det tvingar mig också att träna lite på ackord.

Det får mig också att tänka på det musikstycke jag fick för längesen av min tvärflöjtskompis.

Jag tycker att det är så vackert och kastade mig över det då jag precis fått det.

Det måste jobbas hårt på för det är inte alls enkelt. Särskilt inte för en amatör som jag. Särskilt inte när man övar en gång var tredje månad.

Jag lovar mig själv ingenting för det gör mig bara besviken.

Klart är att den kommer att finnas där som övning.

Bit för bit.

Och vem vet om jag inte hittar tillbaka till min tvärflöjtskompis igen.

För egentligen är det ju samspelet som gör denna musik så vacker.

Stycket är detta; Cafe’ 1930 av Astor Piazzolla