Som plåster på såren hade jag redan bokat in en tur till sjön med äldsta sonen och hunden.

Bada står ju på mitt schema så därför passade det bra efter en dålig dag även om jag inte visste det när jag bestämde att vi skulle på utflykt.

Så fort det blev klart vart hans nästa lediga dag låg i veckan gjorde jag klart för honom att det var dödsstraff på att komma och säga; ”jamen, jag har lovat farfar” eller ”jag måste träna”. Han blev såklart livrädd och följde snällt med. Om än senare än vad jag hade önskat. Muttrandes att man måste få sova när man är ledig. Det viktiga var att han kom med.

Jag hade såklart packat allt. Vatten, badlakan, hundgrejer och solkräm. Det var bara för honom att hoppa i badbyxorna och följa efter mig.

Det tar sån tid att köra till sjön. En timme som verkar som två minst. Det är hastighetskontroller jämt och ständigt. Varje gång tänker jag att vi borde bo närmre en sjö. Att vi inget alls har att göra i en stad som Rom. Hunden och jag.

När vi kommer fram är det ovanligt mycket folk. Hade väntat mig mindre. Ska de inte hem och förbereda sig på att öppna sina affärer, köpa skrivböcker till barnen som snart börjar skolan och sånt?

Vi får våra solsängar under parasollet, i andra raden (första raden närmast vattnet är helt fullbokad), och hunden gräver snabbt ner sig i sanden under sonens säng. Han vill åt den där våta sanden. Magen ska liksom ligga i den.

Jag vill bada. Meddetsamma. Hund och son följer med ner. Hunden simmar några turer och skakar sen av sig allt vatten på oss. Vi turas om att simma några rundor för ute på djupare vatten kan vi själva vara, hälsar min hund högaktningsfullt. För han är nöjd. Dagens bad är avklarat. Precis som han alltid gjorde då vi ständigt hade honom med vid hav och sjö lägger han sig till rätta under solsängen igen. Nu kan vi göra vad vi vill. Igen tänker jag att vi borde bo vid vatten, helst i en skog, men absolut nära vatten där vi kan gå ner både hunden och jag på morgonen bada av oss nattens svett och elaka tankar. Och sen gå upp där han kan gräva sina hål i vår lilla trädgård. Det vore perfekt.

Vi äter lunch på restaurangen som hör till sänguthyrningen. Vi småpratar och har det otroligt bra. En positiv känsla som vi båda behöver. Sonen berättar att han glömt bort hur man simmar. Det tror jag inte alls. Det är bara tekniken som måste rättas till lite. Han säger att han ska fråga pappa. Ett litet styng. Ja, han är simmaren ju. Ja, han har lärt mig också. Skakar av mig detta orealistiska, skavande, avundsjuka och kanske även nostalgiska tänk och sen går vi ner och läser en stund innan vi badar igen. Tankarna går ju till de där bilderna som flimrade förbi häromdagen. De om när vi var här ofta.

Hunden är inte alls med på det denna gång. Skäller ut mig när jag går mot vattnet som för att säga att jag är en galen människa som borde spärras in i en hundbur. Nu! Så vi turas om igen sonen och jag. Sen vill min son hem.

Jag undrar om han förvandlats till femåring igen. ”Närärviframme, närärviframme” som övergår i ”närskaviåkahem, närskaviåkahem” då vi knappt badat färdigt.

Han bara skrattar och hänvisar till en urladdad mobil, och där går vi inte in på varför man inte laddar sin mobil på natten, och att handla mat till lillebror som kommer hem ikväll.

Jag ger mig. Det kanske är jag som är fem år och tycker att vuxna bara tänker på att handla och laga mat.

Kräver ” bara fem minuter till”. Nu skrattar han i igenkänning.

Sen kör vi hem.