Fortsätter att tjata om mitt badande.

Förra veckan blev det två gånger, en gång i pool och en gång i sjön.

Denna vecka ser det ut som jag får glömma poolen som jag tänkt då vädret blivit riktigt åskigt och svårt. Men vi får se.

Poolen ja, den är ju inte varken hav eller sjö.

Den är fejk. Fast jag kan ju inte låta bli att tycka om den ändå med sitt klara vatten och tecknade banor som blir skeva mönster sedda från ovan.

Ingen bra bild detta men ändå tänker jag att den ger känslan.

Bassängen var min tröst under de svåra åren då min syster gick bort och vi påbörjade IVF behandlingar som inte alls gick som de skulle.

Mellan sex månaders kontrakt på jobbet gömde jag mig i den närmsta poolen och simmade längd efter längd.

Läste någonstans om någon annan som går igenom ett annat sorts problem och hen sa ungefär att; ”I och under vattnet hör jag mig själv som allra tydligast. Det är ett ypperligt ställe att både gråta, skrika ut sin frustration eller skratta högt”. Så sant!

Det fanns en och annan gravidmage där i vattnet, för jag hade ju aldrig ynnesten att få simma själv, det får man sällan i Rom om man inte har egen pool (och vem har det?…), ändå blev det där jag gjorde upp med mig själv. Hittade tillbaka till den som inte såg just gravidmagar och barnvagnar och lyckliga mammor överallt.

Minns fortfarande det där tragglandet. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Så nyttigt det var för mig. Fick verkligen ur mig frustrationen.

Detta var innan yogan.

Jag hade bara varit inne och nosat på yogan då.

Försökt mig på en kurs men läraren var inte min. Har nog skrivit om detta men tänker att jag ska göra det igen för jag tror att det är väldigt viktigt att hitta rätt i början.

Men nu är jag alltså tillbaka till vattnet.

Som ett komplement tänker jag igen att jag kanske ska ta tag i detta och simma längder. Går ju inga kurser alls.

Kände detta ännu mera i havet igår. Det är ju mycket svårare att simma där med vågor som ger en kallsupar hela tiden. Ändå kände jag att detta är något som bara gör mig starkare och klokare. Faktiskt kände jag styrkan som jag byggt upp under detta galna år i mig i vågorna, som inte var särskilt stora igår, att jag tar mig lätt igenom. Både bildligt och på riktigt.

En sorts aha upplevelse fick jag. Har ju hela tiden tänkt att det är den där lilla tjejen i gräset jag vill tillbaka till. Och så ser jag framför mig badställena i min barndom; Ystad sandskog, Nybrostrand och Vitemölla. Hur kunde jag glömma Vitemölla??? Underbara Vitemölla dit vi kom intryckta i farfars mercedes allihop plus en hund och ibland med en kompis (min kompis mindes ett ställe där vi åt när vi körde där förbi i somras…det får nog bli ett annat inlägg…).

I Vitemölla badade vi oss skrynkliga och min syster tills hon blev blå hela hon. Sen satt hon på stranden inbakade i ett badlakan, skakandes och pep fram att hon ville; ha en glass. Vi skrattade åt den lilla blåa sjöjungfru fast hon sagt det på blodigaste allvar.

Sen fortsatte jag leta den känslan i varmare hav själv och ibland i sällskap under mina tidiga 20 år.

Där på en strand i Grekland kände jag hur stark jag var själv. Hur jag faktiskt kunde leva detta liv alldeles på egen hand. Så då dök kärleken upp.

Resten är historia men i många år har vi ju varit vid havet större delen av sommaren.

Den gemensamma nämnaren även om på olika vis.

Det ligger något i allt detta.

Främst ligger det dock en tydlig bild på att jag måste ha vatten i mitt liv.

Mera vatten.

Nej, jag letar ingen ny kärlek!

Jag behöver bara mera vatten.