Jag har ju inte tagit tag i mitt gitarrspelande som jag lovat mig själv.
Faktiskt inte ens rört gitarren. Jag får helt enkelt på riktigt ordentligt arg på mig själv. Hoppas att det hjälper.
Under tiden går jag ju här och tänker. Känner mig borttappad. Drömmer till och med, på natten, att jag går vilse.
Bara på yogamattan känner jag ett uns av riktning.
När jag gör min yoga hör jag ofta på musik. Inte alltid för ibland krävs det tystnad. Men ganska ofta låter jag musiken flöda. Dels har jag en spellista jag fick av en yinyogalärare. Dels har jag mina egna små listor.
Igen kommer Song For Everyone med L. Shankar och Jan Garbarek upp. Som jag tycker så mycket om.
Det var evigheter sen och jag tror att jag undvikit den.
Den tillhör det som jag introducerades till den där sommaren 1989. Som en del i det som var våra gemensamma nämnare; havet och musiken. Jag hade ingen aning om vem Jan Garbarek var. Skandinav och allt. Hur kunde jag ha missat honom?
Alltför upptagen med kvinnoröster var jag nog. Det ser jag nu i backspegeln.
Man kan ta igen sånt man missat. Såg en konsert i mitt älskade Villa Ada med honom någon gång på slutet av 90 talet. Tror att det kan ha varit 1998 men hittar inte det när jag googlar.
Det var mycket vackert.
Vi var unga.
Det finns en video också. Där var musikerna ännu yngre.
Efter att ha rullat mig i nostalgi ett tag kan jag gå vidare.
Det gör inte ens ont längre. Eller bara lite…
Och så kan jag berätta att geckoödlan från igår inte längre ligger kvar bland salvia och mynta.
Den var inte kvar när jag kom ut för att se till den redan efter en timme.
Antingen har en fågel tagit den eller så var den skendöd och gav sig av när den kände sig trygg igen.
Jag önskar den senare hypotesen.
Pranayama i Rom 
Jan Garbarek! Vår CD-spelare fungerar inte, igen, och jag håller på att bygga upp tillräckligt med musikabstinens för att orka baxa den till verkstaden. Jag hörde honom på svenska P2 någon gång och blev helt fascinerad. Har en skiva med honom och Hilliard Ensemble som är makalös. Har hört honom live en gång i Portugal.
De som äter geckoödlor har ju också rätt att leva…
Men gitarren. Plocka fram den!
Annannan
GillaGillad av 1 person
Nej, du kan absolut inte leva i musikabstinens. Det är livsfarligt ju!
GillaGilla
Det har du rätt i. Som tur är sjunger jag ju lite för det mesta och i helgen lyssnade jag på två framträdanden med poesi och musik. Och på sistone har jag visslat. Jag är inget bra på att vissla melodier tycker jag, men det är ju för att jag jämfört med min pappa som verkligen kan (kunde). I våras var det en äldre dam som jag gick förbi på trottoaren som berömde mitt visslande. Det slog mig plötsligt att jag kan ju öva, och antagligen bli duktigare.
GillaGillad av 1 person
Tänkte att jag skulle kommentera detta och så gick det två dagar ha ha! Förlåt! Det finns en italiensk visslerska som gör konserter också Elena Somare’. Jag tvingades i princip att gå på en konsert då hon är tillsammans numera med en gitarrkompis som sponsrar henne såklart. Hon är mycket duktig men jag tycker det blir tråkigt med en hel konsert. Fast jag är lite partisk här då jag haft gitarrkompisens barn på barntimmar och svensklektioner och känner och tycker om hans italienska ex. Här är ett exempel på hennes repertoar ;https://open.spotify.com/intl-it/track/7AYaAUz3bcTk5wb3oN7Iuc?si=bf45ae2128ea41a7
GillaGilla
Eller den här som min kompis komponerat; https://open.spotify.com/intl-it/track/2Tt24k3aLbnSx3rijDOmpl?si=dee75531cc744dcb
GillaGilla