Vi rasar ner från 22 grader till 10 på morgonen.

Jag kör lager på lager och vill gå raskt för att inte frysa när vi går ut klockan sex.

Min hund får liv igen och vill vara ute. HELA TIDEN.

Där ute skulle han kunna ligga dygnet runt. Fast det går inte nu när alla är tillbaka och med alla menas även hundarna. De som bör skällas ut.

Här ligger han och njuter. Det går knappt ens att locka in honom med en godis.

På sin höjd sticker han in nosen och säger, ja min hund talar med mig, att; ”jag kan ta det här”. När han inte får det tackar han så mycket och drar sig tillbaka. Godiset kan vänta till sen.

Det enda man kan få honom därifrån med är en extra promenad.

Sen låser jag allt för att han inte ska kunna dra ut när vi kommer tillbaka så att jag kan gå iväg på mina turer där inga hundar kan följa med. Inte följa med för att det ska nosas hela tiden och därför kan jag inte ta det långa benet före i mitt sökande efter ögonläkare. Inte heller vill de ha hundar inne på många ställen dit jag tänkt gå.

Igår var jag på sjukhuset igen. Igen klagade jag på mina rinniga och kliande ögon och dagens läkarhona bara sa ”jaha” och knappade in mina blodvärden på datorn. Så kom den där förunderligt mänsklige unge läkaren förbi. Undrade hur jag mådde. Igen körde jag min ramsa om att allt är bra utom de däringa ögonskitarna (sa inte riktigt så men känner så). Då säger denna läkare från en annan planet att det är många som använder Ribociclib som har samma problem. Han är den enda som under snart ett år, för möget och min klagan började under hösten i fjor någon gång, erkänt att mina ögonproblem har med medicineringen att göra. Han verkar vara den ende som lyssnar och bryr sig. Han är tyvärr inte där alltid. Jag har tyvärr olika läkare varje gång.

När jag säger att när jag droppar ögonen med Tobradex är allt nästan bra sen blir det alldeles galet när den lilla skitflaskan med ynka två droppar (kanske inte riktigt men det känns ju så) tar slut tycker han att jag ska gå till ögonläkare. Att kanske en expert kan visa mig andra sätt. Att jag kan få se på andra droppar.

Så när jag kommer hem börjar en ny resa. En vän har nyligen varit hos en privat ögonläkare. Jag har redan fått ett recept av min husläkare. Jag har ju frikort. Varför inte använda det?

Försöker boka in mig på det sätt man ska när man har recept. Första möjliga tiden; 13 januari 2025. VA??? Då kan jag ju vara död. Om inte annat galnare än galnast på dessa tokrinniga ögon.

Ringer vännens läkare. Den 24 september. Fast bara privat. Mitt recept kan jag stoppa upp någonstans. Eller boka på URP, han jobbar även för sjukhuset där jag är patient…eller säger man brukare…eller…äsch, dit jag åker varje månad. Säger inget om att jag redan försökt boka den vägen utan ber om att få tänka på saken.

Så i morse efter att ha dumpat min hund inomhus gjorde jag en runda på de närmsta privata läkarmottagningarna för att se om någon har överenskommelse med det nationella systemet.

Jag fick inga napp alls. Bara privat. Min väns läkare är billigast. Så till sist blir det han som vinner.

Det blev ingen städning idag som jag tänkt men när jag ser tillbaka på min runda så är jag ändå ganska nöjd för jag; bokade in tandhygienisten p g a det var länge sen och att jag har något grejs på framtänderna, hämtade ut d-vitamin och köpte fler droppar för att jag ska klara mig till den 24:e samt handlade lite saker som jag missat på listan häromdagen.

Bra jobbat ändå!

Och så fick jag användning för min finklädsel idag med. Samma som när jag var på sjukhuset igår.

Kämpar lite med att komma ur mina sunkiga hemmakläder just nu.

Bra det med!