Är där igen. I fantasin.

Bilden på ”mitt hus” dyker upp igen. Vi gick där förbi i somras min faster, min son och jag. Jag tog en bild i smyg för där bor ju människor och det känns inte riktigt okej att fota andras hus som om man var en sorts stalker. En husfetischist som smyger runt i buskarna och känner sig upphetsad över andras boningar.

Jag tycker om huset. Fortfarande. Fantiserar om det. I mina tankar har jag redan flyttat in och börjat möblera. Byggt ett snyggt staket så att min hund ska kunna vandra runt utan tyglar. Jag sitter redan på verandan med min kaffekopp och en bra bok medan solstrålarna letar sig in genom de små fönsterglasen.

Det finns bara två problem.

Ett är att det inte är till salu.

Två är att jag inte har pengar att köpa det för om det nu händelsevis och mot all förmodan skulle bli till salu.

Sen säger jag till min faster att jag helst helst skulle vilja ha ett hus vid en sjö eller vid havet.

Om man drömmer ska man drömma stort och inte nöja sig med småsmulor.

Då visar min faster mig en damm de byggt bakom huset. Långt där nere ligger den. Fast ändå på deras tomt.

Så att till mina dagdrömmar har jag nu lagt att jag ska ärva helt oväntat, från en släkting jag inte visste att jag hade, en hel massa pengar utan att behöva betala skatt för dem.

Plus förstås att detta sammanfaller med de nuvarande ägarnas plötsliga infall att sälja.