När jag var i Sverige i julas var jag inne på min bank och, trodde jag, rättade till en massa fel. Som adresser och så. Jag fick också en ny bankdosa och garantier på att inget kommer att ändras förrän jag själv kliver in och gör det.

Frågade aldrig om mitt kort som ju skulle gå ut först nu i september och en man som stod där bredvid fick veta att hans kort var på väg och det var inget de kunde påskynda eller göra något åt även om hans gamla var sönder. Han kunde inte heller ta ut pengar där. Det kan man tydligen inte på en svensk bank längre. Man blir utan pengar då om man bara har ett kort och det är sönder. Vet inte hur de löste det hela men jag kände mig ju lättad att allt går automatiskt och mitt kort inte är sönder.

Dessutom fick jag förra kortet hitskickat. Alltså bör det ju dyka upp här.

I början av september var jag inne på internetbanken och kollade. Det stod att kortet höll på att tillverkas. Sen glömde jag bort det. Fortsatte mitt lilla liv i min lilla vardag. Till i förrgår. Måste ju kolla. Då står det att de skickat mitt nya kort till den gamla adressen i Sverige. Dvs det är samma ställe min far bor på fast de ändrade adressen för ganska många år sedan. Enligt min bank ska detta kort ha dykt upp på en adress som enligt posten inte längre finns runt den 29 augusti.

Försöker förgäves chatta med banken. Jag kan inte på något vis göra mig förstådd. Antar att det inte ingår ett sådant problem i problemlösningsprogrammet.

Ringer min far. Nej, inget har per mirakel dykt upp hos honom.

Vi kommer överens om att jag får ringa banken.

Så i går morse hade jag läst in mig på hur man gör. Ja för nu måste du börja med att identifiera dig och sen får du sitta i telefonkö. Inte tvärtom som innan.

Jag tror att jag i en timme circa hör ”tack för att du stannar kvar i kön” ” du är nummer 7 i kön” om och om igen. Jag tänker att det var värst vad folk pratar när kön helt plötsligt sjunker till 4. Sen upprepas det igen. Kön står stilla på 4. Vet inte vad jag ska ta mig till. Det jag läser just nu har jag på mobilen. Mobilen har jag tryckt mot mitt öra för att inte missa min tur. Jag vågar heller inte röra mig från min plats för då kan linjen försvinna. Det har jag redan varit med om. Kommer på att jag kan spela wordfeud på paddan, det enda min gamla padda fungerar till numera, och min moster är på hugget. Någonstans i väntan säger de också att ”du vet väl om att du kan chatta med oss på internet eller på vår app” då vill jag skrika att ”det går inte för ni fattar fan varken svenska, italienska eller skånska eller problem som går utöver en fyrkant”.

Det känns som en hel evighet när en riktig människa äntligen svarar. Hon säger att ja, kortet har skickats tillbaka till banken för adressen gick ej att hitta. ” Tacka fa….Ja, just det den finns inte”, mitt hjärta dunkar i minst hundratjugo för jag HATAR ju alla dessa förbannade idiotsamtal. Jag hatar telefonsamtal överhuvudtaget men speciellt dessa dumma.

När hon säger ”du får komma in på kontoret här i Sjöbo och hämta kortet”, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag upprepar att jag bor i ROM, ITALIEN och att jag förra gången fick kortet hitskickat. Hon svamlar först om fullmakt sen att hon ska gå och fråga. Om jag kan vänta lite. Javisst, dagen är ändå förstörd. Allt det jag tänkt göra ligger nu i dimma för jag använder all min psykiska energi till detta galna samtal som hade kunnat undvikas.

Sen kommer hon tillbaka. Med ett annat nummer. Ett nummer till Stockholm.

Där är det inga problem. Tjejen som svarar, nästan meddetsamma, säger att de absolut ska skicka ett nytt kort till mig. Hon förstår inte att det kunnat bli fel. Hon ser min italienska adress.

Jag är helt slut när jag lägger på efter att hon lovat att om kortet inte kommit inom en sju åtta dagar ska jag kontakta dem igen så får de skicka det med kurir istället. Fast då får jag betala 400 kronor.

Utan ork kan jag inte låta bli att tänka att de som talar om tröga skåningar kanske har lite rätt ibland ändå.

Fast bara lite.