Jag har nog nämnt det förut men minns inte riktigt när och hur.

Så här är det: jag har fullständig panik då jag måste ringa ett samtal. Det må vara ringa doktorn, mekanikern, en kompis, banken eller frisören. Spelar liksom ingen roll. Jag skjuter upp och skjuter upp i all evinnerlighet.

Kompis är lite lättare. Frisören allra allra svårast. De andra måste jag ju förr eller senare ringa. Ja, jag vet jag borde gå till psyk med detta!

Häromveckan vaknade jag till liv och insåg att mitt svenska bankkort gick ut i juni. Såg på internetbanken att det finns ett nytt…någonstans. Efter några mail står det klart att jag MÅSTE ringa kortservice utomlands i Sverige för att få veta var någonstans de kan skicka mitt kort här i Rom. Som en katt runt en skål med mat, den aldrig har smakat på förr, smyger jag runt runt i en vecka. Går in och läser igen. Shit! Det står att det sen kan ta två veckor innan man får det. Förr förra fredagen tog jag så mod till mig och pratade med, förmodligen, världens trevligaste bankmänniska. Mitt kort landade på ett DHL inte alls långt här i från redan måndagen efter. Känner mig asdum för att jag gått så länge. Förresten kunde de väl ha skrivit att människan som svarar är sååå trevlig. Kanske, kanske hade jag vågat innan då. Och att allt skulle gå så smidigt, kunde de också ha nämnt. Då kanske jag inte fått sådan panik heller.

Detta är så löjligt och jag skämtar med en kompis som tipsat mig om frisör ; att nu jäklar slår jag till och ringer för att fixa mitt risiga hår också.

Ha ha ha! Det tar en vecka till. Sen vet jag inte vad som händer. Vi har stått som vanligt här nere i parken med våra hundar och pratat då jag sen går raka vägen hem och ringer för att boka tid till klippning och slingor. Kanske för att jag inser att om jag inte går nu. Så blir det inget förrän i september då de är stängda de två veckorna i mitten av augusti.

Tiden fick jag till idag. Så nu är det klippt! Ha ha ha!

Och precis som vanligt så tänker jag, när jag sitter i tvätten och får hela skallen masserad, att såååå knäpp jag är! Detta är ju vansinnigt skönt ju.

Så nu bjuder jag på lite selfies igen. Det var ju rätt längesen jag körde loss på sånt.

Tror inte att detta har botat min telefonfobi…men lite bättre känns det ju.