Det känns mycket märkligt allting. Som om något ska ske. En förändring. Till det bättre?Till det sämre?

Jag vet inte men något måste ske.

Till att börja med ska vi inte åka till Elba i år. Det känns mycket konstigt. Maken ha drivit på och organiserat allt. Vi ska upp till Dolomiterna. En vecka. Hunden ska inte följa med. Det bestämde jag. Jag vill inte att han ska ha massor av timmar i en varm bil för att sen bara få njuta några dagar (en vecka) av lite svalare väder. Sen tycker jag att han faktiskt kan ha lite semester ifrån oss också. Hur många gånger har han inte sökt sin tillflykt till mörka hörn i trädgården denna galna vår? Hur många gånger har han inte hukat sig när någon här hemma höjer rösten eller slår i en dörr för hårt?

Nej, han ska få vara på hundpensionatet där han är född med snygga tjejer i buren och massor av plats att springa på.

Hur det blir med oss får vi se. Sönerna är måttligt roade och den yngste har redan förkunnat att han tänker bo på hotellrummet. Inga promenader där inte. Äldste sonen följer gärna med och tittar på slott, fast inte om det finns organiserade guidningar och massa turistmojs…Nej, det hela ser inte helt lovande ut.

Jag som alltid anpassar mig himla bra till alla nya ställen tvättar min yogamatta och tänker OM. Min personliga snuttefilt måste bara hänga med.

Men. Det kanske blir bra det här.

Alla kanske får flow när vi väl kommer dit. Blir som nya.

Maken skickar länkar han vill vi ska titta på. Programmera vilka utflykter vi vill på.

Jag tittar på dem. Jag tittar på dem igen.

Det känns så svårt att sitta här och bestämma vad jag vill göra när jag kommer till ett ställe jag aldrig varit på. Det har det alltid gjort. Jag vill gärna känna in platserna…gärna en stund.

Sen vet jag ju inte alls hur jag känner mig när jag kommer dit. Just nu är jag så trött att jag med möda kryper ut och slänger mig i solstolen i trädgården.

Kanske är jag en helt annan Marika där. Får fart. PartyMarika. Vem vet?

Tittar igen på länkarna. Rafting…nej det är jag för feg för. Kajak…jamen det var ju sen jag gick på lärarhögskolan jag inte suttit i en kajak . Sjukt kul ju! Fast…äsch, vi får se!