Jag tror att jag gör det ibland.
Just nu gör jag väldigt konstiga saker.
Som att gå ifrån klistermärken, jag samlar, i djuraffären för att jag ska kunna köpa ett mjukisdjur som jag tänker ha som julklapp till kompisars barnbarn. Jag har själv bett om klistermärkena och så bara lämnar jag dem där. Kommer på det när jag kommer hem. Åker dit någon dag efter, när jag är på väg förbi, och frågar. Men ingen har sett mina klistermärken. Eller någon har tagit dem själv…tror jag.
Jag klipper av en bit på en påse och stoppar biten i lådan där saxen borde ligga och det är när jag ska lägga saxen i plastinsamlingen som jag kommer på vad jag gör för fel.
Det kanske har med att släppa taget att göra, tänker jag, när pappren från uppfödaren äntligen kommer.
Så igår körde jag med Scott till veterinären för att få chippet avläst. Man måste få intyg på att det stämmer från dem. Jag passade på att bilträna detta lilla bus också och skickade ett foto till sonen. Skrev att vi testar med små turer först.
Det gick riktigt bra. Han verkade fatta nu att man inte ska fara runt som en tok. Eller så är det för att jag hittat rätt längd på bilkopplet. Han kommer inte fram till växellådan längre.
Veterinären testade två olika apparater men hittade ändå inget chip. Jag som tidigare nästan frös stod där och toksvettades. – Inte detta också! Då bad skötaren om att få prova och hittade omedelbart chipet någonstans vid nacken. Där veterinären kört avläsaren flera gånger. Puh!
Efter att ha fått mitt intyg gick jag ut och stoppade in hunden i bilen igen. Så skönt att jag slipper hålla på och greja med nytt chip. Och bara tanken på att få börja en ny process som jag inte ens vet hur det går till är så jobbig.
Då kom skötaren springande. Jag hade glömt Scotts vaccinationsbok hos dem.
Tänkte att det är bra att huvudet sitter fast och rattade oss hem igen.
På kvällen grillade jag med sönerna och yngste sonens flickvän.
Sen borstade de två sistnämnda min gamle sure (sure när det gäller borstning alltså!) hund.
Till vänster hunden. Till höger en helt ny hund som blev till efter borstningen.
Det verkar onekligen som att de två kan göra vad de vill med Wish.
Ja med Scott också för den delen.
Perfekt att de har bra handlag med hundarna 😀 Det såg onekligen ut som en del päls kunde kila vidare.
Vår Miss M skrek som en stucken gris som valp när hon åkte bil. Till slut kom vi på att radions baslåda satt vid buren och vibrationerna gillades inte. Ingen musik alltså när vi körde och då vande hon sig snabbt. Nu är det inga problem längre att lyssna på radio.
Våra hundars chip är lätta att hitta tacksamt nog. Tänker på stackars Herr Hund som fick en tatuering i örat i stället.
Negativ stress kan göra att vi glömmer men om det är så vet du bäst själv.
Trevligt att grilla med ungdomarna!
Kram och god kväll!
GillaGillad av 1 person
Hej Marika!
Det där med minnet tänkte jag på häromdagen, jag är verkligen ingen tankspridd och förvirrad person vanligtvis men efter kemonbehandlingarna kan jag känna mig lite så…som att jag har bomull i skallen typ (under några dagar). Och glömmer vissa saker jag aldrig annars glömmer, eller som häromkvällen när jag skulle tvätta bort smink på ögonen och tog nagellacksremover på min pad istället för micellärvattnet, han till och med börja tvätta innan jag kände lukten… hua!
Du får sticka en tröja av all den där pälsen 😉
Så skönt att det går bättre med Scott och bilen, han kommer säkert vänja sig ❤
Kramar!!
GillaGilla