Det är inte bara mitt minne som verkar ha fått sig en ordentlig törn utan även den där optimismen jag en gång lyckades frammana i även ordentligt svåra situationer.

Istället för att kavla upp ärmarna och säga; -okej det är bara två anmälda och en kanske till eventet på lördag men då kanske vi ska lägga in en växel till…Så står jag där med hängande armar och tänker att detta går åt pipsvängen.

Precis såsom det gjorde innan sommaren. Inställd sista gång och inställd avslutning. Det har aldrig hänt förut. Eller?

Jag vet inte om detta har med åldern att göra eller det är bara jag som är i en period av lägre än lägst.

Som tur är peppar en ung nytillkommen människa på. Drar i några trådar och på lördagsmorgon sitter jag där och sjunger med full grupp igen.

Allt det jag egentligen vet verkar ha försvunnit ut i världsrymden. Som att detta evenmang går i vågor och har alltid gjort. Det sa förra ledaren en gång då vi träffades också. Jag har även varit med om detta flera gånger under dessa 16 år jag har hållt i detta.

Ändå satt jag där och surade. Tänkte att nu är det slut.

Jag som brukar kavla upp ärmarna och säga att; – nu gör vi så här istället!

Är det dags att lämna över då?

Fast jag tycker det är kul.

Det är kul när jag lyckas uppmana känsla av att det kommer att bli bra.

Det bör jag försöka få till med valpen också för i gårkväll på kvällsrundan snodde han in mig så att jag föll i gatan. Sen drog han. Hem.

Fast han stannade halvvägs. Satt på trottoaren och väntade när jag kom haltande med Wish på släptåg och lät sig kramas.

Jag sjönk ihop innanför dörren och grät.

Det här måste gå.

Han kan inte få panik för allt och ingenting.

Om jag så ska ta honom till en expert.

Torkade tårarna, tvättade skrapsåren på knä och händer. Sen letade jag upp Wish som tagit sin tillflykt ute vid tvättställningarna. Fångade in Scott som sprang fram och tillbaka fram och tillbaka.

Nu killar, nu löser vi detta.