Det blir mycket om hundar här nuförtiden.

De är ju viktiga för mig. De skulle inte vara här om de inte var viktiga såklart.

Fast ibland undrar jag ju hur det är fatt där uppe i min huvudknopp.

Att tro att allt bara kan bli roligare med en hund till…

Det blir det i och för sig för så mycket roligt han hittar på denne lille nya hundkompis sätter det krydda på dagen.

Även om man i ögonblicket blir rosenrasande för vissa saker. Som när han för andra gången kissar på Wish. Hur dum i huvudet får man vara med ursäkt att man är liten??? Eller finns det någon, för mig, dold hanhundssymbolik i detta?

Sen, när jag torkat av den kissblöta pälsen med en Wish, som försöker smita, kan jag skratta åt det. Alltså jag blir arg men Wish verkar inte riktigt fatta grejen. För lite kiss…hallå? Denna matte borde få sin hjärna undersökt ju.

Skrattar dock inte särskilt mycket när jag för hundrafemtioelfte gången försöker gå en helt vanlig runda med dessa två tokar och Wish tvärbromsar (han har ju gått hela vägen över gatan. Det kan räcka!) och Scott far som en galning runt runt för att han hört något ljud (mycket konstigt i en stad som denna att höra ljud hahaha!) men blir lättad av gammelhundens inbromsning och styr kosan mot hem igen. I 200 km i timmen. Min ena arm är helt klart längre än vad den var innan den 23:de juli.

Så ser jag dem där de tar upp hela min yogamatta.

Jag har precis krånglat mig igenom en serie rörelser som slutade i att jag låg på det kalla golvet (och inte på allt det mjuka och varma jag lagt på min matta) för att det låg två djurkroppar ivägen och ser hur de faktiskt utgör en perfekt samklang.

Ett pussel där Scott hittat det tryggaste stället som finns på en hund att ligga vid.

Och han får ligga kvar. Inget snack om saken.

Precis lika självklart som att han traskar upp för rampen, vid min säng, varje kväll och trycker sin varma kropp intill min.

Den här lilla pusselbiten passar ju in.

Dessutom tankar den trygghet.

Tur att jag tog bilder så att jag såg det.