Det är när jag vaknar tio i fem, trots att jag inte fick min eftermiddagsvila igår alls, som jag inser att jag snurrar in mig i en omöjlig filt.

Det är hus med trädgård, papperna som inte kommer från uppfödaren, Wish med ett öra som hänger ner, läkarbesök, resa till Sverige till jul eller ej, en spa vistelse som går ut i juni 2027, sprutan hos husläkaren och så vidare och så vidare.

Försöker med alla olika sorts yogatekniska omsomningsmetoder.

Det går inte alls. Det bara surrar. Så kommer Wish. Han gnyr.

Vi går ut och helt plötsligt slår det mig hur korkad jag är. Det kommer aldrig att lösa sig med något så länge jag kör samma skiva om och om igen.

Släppa taget är det enda som fungerar. Fortsätta att leta men släppa taget.

Svårt att bli avslappnad sådär utan vidare.

Rullar ut yogamattan inomhus, när vi kommer tillbaka från första promenaden, då de sista dagarna varit så kalla och råa där ute vid trädet.

Hundarna anpassar sig.

Scott som upptäckt hundleksaker de sista dagarna tuggar på dem.

Wish suckar och lägger sig sen ner i väntan på att jag ska bli klar.

Jag får också anpassa mig efter Scott som vill tugga leksaker på min yogamatta. Jag flyttar runt hundkropp och leksaker där jag behöver lägga mig eller ett knä eller en hand. Efteråt ger jag mig tio minuters vila på rygg och upptäcker, när timer plingar, att jag har valpen vid huvudet. Tror visst att jag somnade. Tror visst att han gjorde det med.

Lägger mig på sidan och landar med näsan i den mjuka, varma pälsen.

Gosar in mig en stund.

Wish som alltid håller ett litet avstånd har somnat han med.

Det är en fullständig syntoni.

Kommer att tänka på en vaggvisa.

Skriven och framförd av de bästa.

Efter frukost tar jag Wish till veterinären.

Han har öroninflammation.

Släppa taget men göra det som måste göras.

Så får det bli.