Ett förhållande nära mig spricker.

Det är inget som varat år eller ens månader men ändå drar det ner allt.

Som om sorgen var min går jag omkring och känner mig nedstämd. Jag har nära till tårarna.

Jag vet att det är gammal sorg blandat med det hopp om bättre tider som jag la i hela denna berättelse.

Det är också mitt eget misslyckande som kommer upp till ytan igen.

Att jag inte kunde hålla ihop mitt förhållande. Det handlade inte bara om mig men ändå kommer den känslan upp.

Det är samma känsla som säger åt mig att alla andra går ut och hittar nya trevlig människor att spendera sin vardag eller fritid med.

Också det vet jag inte vara sant. Jag letar inte ens. Konstigt att jag ska fortsätta tänka så ändå. Att det hela tiden poppar upp.

Sen kommer jag på att det också var mors födelsedag den 26/10. Det känns alltid.

Sen läser jag om en bloggare som gått bort och inser nu på morgonen att jag följde henne. Hon kommenterade hos mig. Vi delade den här cancervägen.

Blir såååå ledsen.

Varför får vissa inte fortsätta leva?

Varför får jag stanna kvar?

Loopar i sånt ett tag. Gråter färdigt…eller nästan färdigt.

Letar upp bilden jag tog och häromdagen när jag ginade parken.

Det får lite symbolisera det jag tänker.

Gula blommor som blommar.

En häck som håller på att lägga ner inför vintern.

Nu ska jag ta ut hundarna i min, idag, blåsiga och kalla trädgård och rasta av dem lite.

Först ska jag torka bort protestkisset som Scott precis pinkade på ett hörn han har utsett som toalett. På min ljuskub som har fått komma in.

Dumma älskade hund.