att du är sjuk!

Detta är en tanke som dyker upp alldeles oförhappandes efter att jag läst era kommentarer om att jag visst kan flytta ut på landet och att det visst går att hitta hyresvärdar som älskar djur.

Jag tenderar att glömma bort mitt sjukhusberoende. Förlorar mig i pälsbollar, trygghetsträning och trädgård.

Suddar ut att jag kanske aldrig någonsin kommer att komma ur denna månadskarusell med ibland, som nu, tillägg av scintigrafi och röntgen.

Ilskan puttrar över när jag tänker på detta. Att om jag flyttar för långt så måste jag ju byta sjukhus. Att om jag flyttar bara utanför Rom så måste jag ta mig in hit var fjärde vecka. Men jag måste ändå hitta ett nytt ställe som jag kan ta blodprover på. Lära mig om allt på nytt.

Detta irriterar mig så till den grad att jag vill skrika på min onkolog, när jag får träffa honom i början på oktober, att det var ”fanemej” bättre med cellgiftsbehandling för den varade sex månader och sen var kontrollerna var sjätte månad och sen en gång om året. Så här känns det som att jag är villkorligt frigiven bara. Straffad för att jag är sjuk. Som om det inte redan kändes som ett straff.

Sista gången jag var på sjukhuset gjorde mig så trött. Jag hade tid klockan 11.30 istället för 10. De hade fullt med patienter så jag kunde inte få min vanliga tid. Men apoteket då, undrade jag, de stänger ju 12.45 och jag får ju aldrig komma in hos er innan timmen slagit. Ska jag då komma in en annan dag och hämta medicinen. Eller ska jag springa som en tok, som jag också gjort. Den läkaren försäkrade mig om att de skulle prata med apoteket. Få dem att hålla öppet längre.

Tydligen hade de gjort så, fast de hade inte gått med på längre öppettid, för när vi väntat en stund blev vi kallade för att hämta vårt recept och gå ner för att hämta ut medicinen innan vi fick prata med läkare.

Så gjorde jag. Sen hade jag ju fortfarande nummerlappen jag fick då jag kom därför satte jag mig i väntsalen igen när jag kom tillbaka. En man som kom efter mig gick bort till skötaren som sitter i mottagningen och sa att -nu är jag tillbaka!

C, som var med, tyckte att jag också borde göra så. Själv tyckte jag att jag ju hade nummerlappen.

Därefter väntade vi igen. Och igen. Nummer efter mitt kallades in. Men inte mitt.

– du har nog rätt, sa jag till C och stegade bort till den vanligtvis trevlig skötaren som helt plötsligt förvandlats till en rytande hund.

-jag sa ju att ni skulle säga till när ni kom tillbaka när ni fick era recept, skällde han.

-jag hörde inte något om det, svarade jag mycket förnärmad. Hallå, det var inte ens du som gav mig mitt recept. Det var en av läkarna.

Fel fel fel! Jag gör alltid fel här. Jag fattar alltid fel.

Hur kan detta vara möjligt? Efter tre år?

Orkar jag verkligen börja om någonannanstans?

Någonannanstans kanske är bättre?

Det vet man ju inte.

Hjälp, detta tänkte jag inte på när jag skrev förra inlägget.

Jag som bara vill ligga på rygg och titta på moln.