tänker jag att jag målat in mig i ett hörn igen.

Att allt det där badandet, jag hade tänkt, inte blev av är för att jag spontant plockat hem en valp.

Att jag inte kommer att flytta härifrån för det är ingen som hyr ut ett litet hus med liten trädgård till en med två hundar och tre sköldpaddor.

Att Scott för alltid kommer att vara den räddaste av rädda för alla förbaskade ljud den här stökigaste av alla städer producerar och att jag därför är dömd till racerrundor som slutar här hemma. Instängda för evigt. Amen.

Ska jag försöka vända på det?

Kan jag leta mera intensivt efter stället jag drömmer om nära vatten?

Kan jag fråga hur vänner med djur, som redan har flyttat ut, gjort?

Jag kan testa att åka ut någonstans med den här lilla Skutten och se om han kanske gillar det bättre ute på landet….jag hoppas ju såklart att det ska vara så…

Igår försökte jag igen med att gå ut på eftermiddagen.

28 grader tänkte jag kunde gå.

Wish hakade på men bromsade efter porten.

Lämnade honom hemma och tog med mig Scott.

Försökte göra det mera skoj. Lockade med lite godis. Sprang lite.

Det funkade. Han följde med mig till Mimosaparken utan alltför många inbromsningar.

Vi hade tur och det var inte mycket folk där.

Bara ett gäng som städade parken.

Vi gick ett varv i racerfart. Skuttet har ingen lågväxel och det blir i sig svårt när Wish är med för han kör bara i ettan nuförtiden. Jag har tagit bort stegräknaren på telefonen för den gjorde mig bara deprimerad. Vi går liksom aldrig så fort, Wish och jag, att det räknas som promenad ens.

Efter rundan hittade jag en bänk i skuggan där vi satte oss för att varva ner.

Först var Scott lite orolig. En utav gubbarna som städar skulle prompt städa runt vår bänk. Jag tror aldrig jag sett så lite skräp där och nu roterade gubbskrället runt oss med sin griptång i jakt på minsta lilla plastbit till min valps förfäran.

Sen blev det lugnt. Gubben lockades iväg av andra möjliga dumpningar.

Ett par med en hund kastade pinnar till den längre bort.

Vi satt en bra stund. Jag småpratade med min hund. Förklarade att eftersom jag gillar denna park tycker jag att det är mer än rimligt att han vänjer sig vid att detta är en möjlighet till trevliga möten.

Inte vet jag om han förstod men utgången ur parken blev lite lugnare. Han till och med nosade lite på marken som en hund ju ska göra.

Efter kyrkan fick han dock eld i baken som vanligt. Hög igenkänning och;- där uppe bor vi!!! Så det gick i 120 igen.

Ja ja, jag gillar ju att vara hemma också.

Hemma hos tröge storebrorsan.