Satt där och skrev av mig på det som skulle bli…ska bli ett inlägg om den där överraskningsfesten, vi inte kom till, när min telefon som låg bredvid, på laddning och ljudet av, började registrera det ena samtalet efter det andra. Det var kompisen C från barnens skoltid som jag träffar då och då. Först tänkte jag att hon bara ville stämma av då vi sagt lite löst att vi ska träffas nästa vecka. Det kunde vänta. Jag ville skriva klart.

Efter fyra samtal på raken som jag såg sådär i ögonvrån kunde jag inte längre ignorera henne.

Ringde upp. Hon var i chock. Ur sig fick hon att hon precis sett på Instagram att M som hade sina barn med oss i förskolan och som vi umgicks med ganska mycket då har satt in en annons om att hennes minste son har avlidit.

Den allra minste. 18 år och livet framför sig. Han som kom som en överraskning när M precis hittat ett deltidsjobb. Den tredje pojken. Lille C som vi såg som nyfödd.

Kompisen C berättar att hon försökt ringa M men att hon svarar via meddelande att hon inte orkar. C säger också att hon gråtit och jag tänker just att jag bara försöker ta in. Vaddå gråtit? Vaddå lille C finns inte mera?

Vad kan ha hänt?

När vi lagt på kommer mina tårar. Detta är helt overkligt. Orättvist. Ja jag vet att livet inte är rättvist men det är så fel när en ung människa dör. Så fel när föräldrar får begrava sitt barn.

Googlar och hittar den där artikel som fladdrade förbi. Den om en 18-åring som dött. Det är såna rubriker du ser och tänker att det där är någons barn. Du tänker också att det är tur att det inte är ditt barn. Det var lille C som dog på sin skoter i onsdags i en olycka där han tydligen hamnade mellan två bilar. Det hade jag vetat om jag hade öppnat artikeln för hans namn stod där klart och tydligt.

Jag skickar hjärtan och kramar till M.

Jag både kan tänka mig och inte tänka mig vad hon går igenom.

Skickar ett meddelande till mitt ex också. Vi umgicks ju familjevis.

Vad säger man till föräldrar som förlorat sitt barn, säger han.

Ja, vi har stått bredvid flera gånger men det finns inget rätt att säga.

Det vet vi båda.

På tisdag ska jag gå på begravningen.

Kanske kan C följa med.

Mitt inlägg får vänta.

💔