En hylla i badrumsskåpet som redan varit halvdan bara rasar en våning ner.

Tur då att man (jag) har lite smått och gott som tar emot där som fön, locktång som används circa en gång om året och i fjor noll och olika modeller av necessärer fall i fall man skulle få för sig att ge sig ut och resa. Glasskivan som höll uppe alla handdukar landade mjukt. Det är jag glad för.

Låter den ligga där men letar fram ersättningsploppar till de jädrans plastknopparna där satt. Hur i hela fridens namn tycker man att plastbitar ska hålla uppe allting i moderna möbler? Plastspolningsanordningen på toan är ju också på upphällningen. Den på lilla toaletten fick jag utbytt i höstas. Men i detta badrum håller den på nåder och man kan bara använda den stora knappen.

Hittar ersättare som kan passa till min hylluppsättning, som sagt, men skjuter upp allt till dagen efter och sen glömmer jag bort det hela. Till två dagar efter då jag behöver en ny handduk. Ser min eländiga glashylla ligga där nere och går med en suck efter hammare.

Efter att ha försökt plocka bort resterna av skräpet som satt där innan inser jag att jag får göra nya hål. Ta bort sånt som sticker ut och sätta dit de nya lite ovanför. Det går inte. Kommer på att jag först måste göra hål med en spik.

Sonen som oroar sig för att jag ska göra kratrar kommer till undsättning och märker spiken efter stiftet som ska i med tejp.

Det blir ganska bra fast det är inte så lätt att spika i de envisa stiften och lite av plasten, ja det är plast på allt sa jag ju, som sitter på spräcks lite.

Ändå blir jag nöjd. Jag har gjort det själv. Jag har tämjt, åtminstone tillfälligt, plastplopparna.

Sen kan jag lugnt trycka in mina handdukar och allehanda tingestar igen.

När jag ändå är igång får jag tag i en keramikprydnassak jag fått av en pojke jag jobbade med för några år sedan. Han var en svår typ. Jag fick presenten för att jag förstod honom skrev hans mamma. Prydnadssaken kommer från Neapel och jag är såklart fäst vid den så när en viss svansföring här hemma slog ner den så att toppen gick av lät jag den stå tills lagningsandan skulle falla på. Man får liksom lägga sig på vågen och flyta med när den är rätt.

Ett lim fick kastas.

Ett annat hoppas jag verkligen ska hålla fast det inte kändes så värst nytt.

Lagat blev det i allafall.

Det är en förunderligt stolt känsla som kommer över mig när jag har lyckats fixa saker.

Klappar mig själv på axeln och tycker att jag är duktig.

Det är bra att kunna vara det när allt rasar ihop.