Pranayama i Rom

Jag och hunden nosar runt i den lilla parken framför kyrkan. Det är mest han som nosar. Jag tittar på alla småfåglar och så kråkan. Dagens kråka hoppar in till oss från andra sidan av en buske. Den ser lite störd ut och jag förstår att den väntar ut en kontorsklädd man med ryggsäck som går i rask takt precis där kråkan satt innan. När mannen är förbi hoppar den tillbaka. Kråkor hoppar. De går inte gärna. Jag förstår meddetsamma irritationen. Den plockar genast upp en hel vindruva som den såklart precis hittat när mannen kom stampandes. Människor tar ingen som helst hänsyn till kråkor som just hittat något de villhöver. Nöjd tar kråkan vindruvan i sin näbb och hoppar in mot parken till ett säkert ställe. Fatta vilken skatt. En hel vindruva!

Jag vet att kråkor inte är att leka med. Fast de lekte med min hund när han var valp. Flera kvinnor jag känner har blivit angripna av kråkor som tydligen hade ungar. En kvinna fick åka till akuten för att plåstra om sitt huvud efter en kråkas näbbattack.

Ändå är jag fascinerad.

Kanske borde jag ha blivit fågelskådare.

Eller djurskådare överhuvudtaget.

I morse visade sonen mig en video på en vithövdad havsörn som tagits om hand av någon anledning. När den spänner ut sina vingar är den lika lång som en bil. En katt blev lite nyfiken på örnen men stannar liksom upp och tittar sig generat omkring när den inser att den här ”duvan” är ju större än vad jag är. Ja men tänk er själva; det luktar gott av din favoritkötträtt och så kommer du fram och det sitter en dinosaur där och tittar på dig med förnedrande blick. Sonen föreställer sig att katten säger; ”nä, jag skulle bara fråga om du vet vägen till parken”.

Älskar detta och det är också där vi möts i djurobservationer, mina söner och jag.

På nittiotalet slukade jag Gerald Durrells böcker. De är både roliga och intressanta för en djurnörd som mig. Ser nu att böckerna försvann i julas så de var nog inte mina. Fast minnet sitter i. Humor och djur i samma veva. Det är grejer för mig det.

Inte konstigt att jag blir hooked på svt-plays En helg med Luffar-Lasse.

Om ni gillar djur så se den om ni inte redan gjort det!!!!

Så mysig och rolig och intressant. I vissa stunder sitter man även i rafflande spänning. Man kan se den med kommentator och gäster eller utan.

Slow Tv, kallar Markus Granseth det för och jag vill ha mera sånt.

Har aldrig sett Den stora älgvandringen men det kanske jag bör göra…

Mer slow tv till folket!!!

Detta tänker jag är botemedlet mot alla snabba aktionfilmer och elakheter i världen.

Åtminstone mår jag bra mycket bättre av det.

När jag nu sitter framför tv:n då och då igen.