Det kom inget bankkort.

Det gick nitton dagar utan att ett endaste litet brev från banken landade i min brevlåda.

I morse ringde jag numret i Stockholm.

Det var en hanne som svarade. Hannar är mera aggressiva än honor även i människosläktet. Detta vill jag inte ha några som helst kommentarer på utan om det skulle komma något som; inte alla män eller liknande kommer jag att helt odemokratiskt sudda dessa feltänkande inskjutningar.

Han som svarar är av kallblodigaste sorten. Frågar mig om jag har någon lön eller pension som går in på kontot. Vid mitt nej, går han loss på att hans kollega förmodligen inte vet de nya förordningarna om att om man inte har pengar som kommer in regelbundet på kontot kan de inte skicka kortet till mig i utlandet men bara inom Sverige.

Jag känner tårarna komma, här vill jag inte heller höra tackafasenfördetsåinsörjadedinaögonär . Sväljer och säger, kanske aningen för hårt och kanske aningen svärandes, att; ”-ni kan alltså inte skicka kortet till min adress i Italien som ni gjorde förra gången det gick ut men ni kan numera dra 1500 kronor varje år till någon konstig försäkring mot pengatvätt. Trots att jag inte ens har ett litet sketet öre som kommer in på kontot”.

När han sen lämnar mig en stund för att höra med sin kollega, som troligtvis gjort fel, tänker jag att jag inte fattar hur detta ska gå ihop om det försvinner pengar varje år till vadvetjag men jag inte får in något alls på mitt konto. Vad ska jag med kontot då? Fast jag vill ju behålla det. Jag behöver det för jag SKA ju flytta till Sverige och då måste jag ha kontot och bankid och fan och hans gamla mormor för att kunna kommunicera även med sjukhus och myndigheter.

Jag snyftar högljutt och paniken är en centrifug som jag inte får stopp på.

Någon vill inte alls ha mig i Sverige. Kanske fler än denne någon. Men denne någon vill inte att jag ska komma och störa och speciellt inte på dennes domäner. D v s min farmors före detta hus. Som jag tänkt ta hand om. Åtminstone en stund. Åtminstone tills jag hittar ett eget ställe.

Knycklar ihop mina roterande tankar och får någotsånär stopp på centrifugen när bankhannen är tillbaka.

Han bekräftar att om kortet inte dyker upp via posten kan de inget göra.

Han berättar också att de där 1500 som jag var missnöjd med att bli av med inte är deras grej men sparbankens.

Ja ha ja! Tack då, säger jag stammandes och lägger på.

Jag fattar ingenting om banker.

Jag fattar ingenting om bankkort.

Jag fattar ingenting om vart jag ska ta vägen.