skulle ha fyllt 80 idag.

Fast det fick hon inte.

I sju år har hon varit borta nu.

Märkligt.

Det är som att jag inte riktigt kan fatta att hon inte är där så att jag kan ringa och gratta.

Tänker ofta på henne. Man blir liksom aldrig stor tillräckligt för att inte göra det. Normalt? Ja, det är det nog.

Tänkte på henne i onsdags också när jag var på Svenska kyrkan.

Sen några år tillbaka hålls det en gudstjänst varje onsdagmorgon innan öppet hus.

Efteråt blir det kaffe och bullar. Som belöning. Nej inte som belöning såklart, som en liten gemenskapsstund.

Det kommer upp saker där, som att utlandskyrkorna inte får pengar från staten längre. Inget av skatten går dit. Ni som vill kan läsa mera här; Svenska kyrkan i Rom.

Nu kanske ni undrar om jag gått och blivit tokig eller så för jag brukar inte tigga om saker och ting. Men jag vill be er som kanske ändå går i kyrkan i Sverige lägga in ett ord för oss i kollekten som går till utlandskyrkorna . Eller som kanske inte alls går i kyrkan överhuvudtaget ändå ge något litet.

Varför gör jag då detta?

Jo, jag känner själv att även om jag inte är den där duktiga människan som går i mässa varje söndag så har kyrkan i Rom gjort jättemycket för mig.

Jag har jobbat länge med barntimmarna där.

Fått stöd och hjälp i rena personliga kriser (ni vet ju alla att mitt liv är en sorts soap opera som hela tiden tar nya tvära kast när jag minst anar det). Svenska präster är utbildade att lyssna och ge stöd. Det har jag varit med om även i Sverige. Började mitt knackiga liv där ju.

Mötet med andra svenskar är så viktigt när man bor länge utomlands. Man är ju ändå i hjärtat svensk och kulturkrockarna är många.

Det är i mötena som på barntimmarna det händer saker. Svåra familjesituationer får utlopp och tröst. Barnen hittar andra barn som också har andra språk i hemmet. Det är viktigt.

Även vuxna behöver det och det finns en del som hamnat fel i samhället och kan komma till kyrkan för att få hjälp ( som jag fast utan tak över huvudet eller fast i ett fängelse på riktigt). Kyrkan har också förmedlat tolkhjälp till turister som råkat illa ut, blivit sjuka eller haft någon anhörig som plötsligt dött. För även om de befinner sig i Rom jobbar de över hela Italien.

Det finns också en besöksgrupp i Svenska kyrkan som åker hem och hälsar på gamla och sjuka människor här.

Därför vill jag be er att, om ni kan och vill, skänka en liten slant till Svenska kyrkan i Rom. För att det gör skillnad. För att de ska kunna fortsätta att jobba vidare.

Jag är ju egentligen en ensamvarg. Precis som mor.

Jag har också lite svårt för vissa saker i just gudstjänster. Så konfirmerad jag är kommer jag aldrig ihåg när man ska sitta och när man ska stå eller hur man gör i vissa delar. Vad jag ska göra av mig själv. Känner mig ofta som en elefant i ett glashus.

Det var likadant de gånger jag var med på Guru Purnima, då man sjunger mantra för fullmånen på yogan, då jag såg att folk tog med sig små gåvor. Borde jag göra det? Hur ska jag bete mig? Sen var jag ju med och sjöng ändå och jag tror inte att någon märkte min belägenhet.

Ändå vet jag ju att jag också trivs i dessa sammanhang. Och att man får vara med även om man är aldrig så klumpig och förvirrad.

Ni gör som ni vill men gör gärna som jag säger ha ha ha!

Ni kan också scrolla vidare och så är det bra med det.

Vad har mor med allt detta att göra hör jag att ni tänker.

Allt.

För allt detta är kärlek.

Och så råkade det vara hennes födelsedag idag också.

Så är det bara.